ÅSIKT

Nedlåtande att säga ni till gammalt folk

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Diego Cervo
Kvinnan bakom disken säger ni.
LEDARE


Hon menar säkert väl.
Den unga kvinnan bakom disken frågar: "vill ni ha kvittot i påsen?"
Butiksbesöket slutar lite stelt. Hon försöker vara artig, men jag tar bara illa upp. Folk i min generation uppfattar niandet som nedlåtande för så var det förr, innan du-reformen.
Man sa ni till den som inte hade någon titel. Till folk som stod lägre i rang.

Artigast var det att använda en titel: "vill redaktörn ha kvittot i påsen?" Om expediten inte visste fick det bli: "vill frun ha kvittot i påsen?"
Äldre kvinnor var alltid fru även om de inte var gifta. Att kalla en gammal tant för fröken hade varit supertaskigt, som att sätta henne på glasberget.

Badas det mycket?

När jag började som journalist på 70-talet intervjuade jag sjukvårdslandstingsrådet Gunnar Hjerne vid flera tillfällen. Till slut gjorde jag ett reportage från hans stuga ute i Roslagen och när vi stod där vid husknuten i solskenet föreslog han att vi skulle lägga bort titlarna.

– Det är ju så krångligt att säga sjukvårdslandstingsrådet hela tiden, sa Hjerne och skrockade.
Det innebar inte att jag kunde säga du till honom, utan mer att jag försökte undvika att titulera honom fortsättningsvis. "Är det trivsamt här ute på ön?" "Badas det mycket?"
Allt krumbuktande och smygande med språket var stressande. Jag minns fortfarande hur jag rodnade när jag av misstag sa du till min morfar. Och till en gympafröken när jag blev för ivrig.

Klasslösa och jämlika

Dagens unga förstår inte vilken befrielse det var att äntligen få säga du till alla. Borta var över- och underordning, vi blev klasslösa och jämlika, i varje fall i tilltalet.
Du-reformen fyller 50 år i år, den spred sig med 60-talets frihetsrörelse. Magdalena Ribbing menar att det började på bensinmackarna och det är också mitt minne. I tv fick prinsessan Christina frågan om det var okej att dua henne på macken och hon var positiv. Ni kan skratta i dag, men språket var en tvångströja och om den sprängdes av de praktiska bensinmacksanställda så var det bara välkommet.
Sedan kom Bror Rexed som la bort titlarna med personalen när han tillträdde som generaldirektör på Medicinalstyrelsen och därefter gick det undan. Du-reformen var inget påbud från regeringen, utan en språklig folkrörelse som spred sig snabbt.

Särskilt rika kunder?

Så förstör den inte nu. Börja inte åldersindela butikernas kunder i äldre som ska nias och yngre som kan duas. Om vi återinför niandet hamnar vi lätt på ett sluttande plan. Ska man också nia särskilt rika kunder? När ska man buga och bocka?
Snart står vi där som förr och skrapar med foten inför överheten. Författaren Eva Ström föreslår en ny du-reform och absolut, den kan med fördel ledas av oss gamlingar som vänligt men bestämt avfärdar allt överlägset niande.

ARTIKELN HANDLAR OM