ÅSIKT

Nu är vargarna i Kolmården borta

Debatten om de stora rovdjuren lär fortsätta

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Junge, Heiko / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN
LEDARE

För några veckor sedan avlivades den sista vargen i Kolmården. Djuren hade blivit gamla och djurparksledningen meddelade i början av november att det inte kommer att komma några nya invånare i hägnet.
För djurparken är det en epok som tar slut, men kanske har vargarna i Kolmården också varit en bild av vår syn på natur och miljövård.

Fram till i juni 2012 var vargarna en högprofilerad del av hela Kolmårdens varumärke. De lockade besökare, men de representerade också idén om djurparken som en del av kampen för planetens överlevnad.

Tragisk olycka

Sedan inträffade den tragiska arbetsplatsolyckan i hägnet för socialiserade vargar. Vargflocken dödade en ung kvinna, en av de guider som brukade ta med besökare in till djuren.

Om den olyckan har journalisten och författaren Lars Berge skrivit en fantastisk bok, Vargattacken. Den är, som alla riktigt bra reportage, full av infallsvinklar.

Vargattacken kan läsas som en bok om vårt märkliga förhållande till naturen, där delfiner och vargar fångade i konstgjorda miljöer får gestalta en längtan efter något ursprungligt. Boken är också en berättelse om det moderna Sverige, där bruksorter och textilfabriker ersätts av en allt mer kommersialiserad upplevelseindustri.

Mycket om vargar

Berges reportage är dessutom en skildring av ett fascinerande och mytomspunnet djur. Man lär sig mycket om vargar.

Framför allt är dock Vargattacken en skakande skildring av en allt igenom tragisk arbetsplatsolycka, om rutiner som brister och om hur lätt en grupp som drivs av en gemensam passion kan blunda för varningssignaler.

Bilden som träder fram är nämligen att olyckan 2012 aldrig borde ha fått inträffa. Vargarna hade uppträtt hotfullt tidigare. Och internationella experter som kallades in till den rättegång som följde på olyckan ansåg inte att en vargflock borde hanteras på det sätt som skedde i Kolmården.

Det hindrade inte att djurskötare regelbundet hade gått in till vargarna ensamma, utan möjlighet att kalla på hjälp. Eller att grupper av besökare bjöds in i varghägnet, mot en avgift förstås.

Det blir en förklaring till tragedin.

En farlig idé

En annan handlar kanske om själva övertygelsen. Berge visar att det bakom Kolmårdens vargsatsning fanns en stark idé, närmast en trossats. Vargar kunde helt enkelt inte vara farliga för människor. Motståndet mot vilda vargar i den svenska naturen handlade bara om okunskap och fördomar.

Att erkänna att man tappat kontrollen över flocken skulle ha skakat hela tanken på ett harmoniskt förhållande till stora rovdjur i naturen. Direkt efter dödsolyckan oroade sig faktiskt parkens zoologiska chef för ”vargens varumärke”.

Låt oss hoppas att det berodde på chocken.

Nu finns det inte längre några vargar på Kolmården. Men debatten om de stora rovdjurens plats i vår natur lär fortsätta.


• Vill du ha våra texter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!


ARTIKELN HANDLAR OM

Vargar

Kolmården