ÅSIKT

Överlever labour Blairs USA-flirt?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Tony Blairs tio år som labourledare är en framgångshistoria. Men kriget i Irak har medfört att han lagt sitt öde i händerna på George Bush och USA. Det borde vara politiskt självmord för vilken vänsterledare som helst.
LEDARE

21 JULI 2004. Efter ett decennium som labourledare är Tony Blairs karriär en framgångshistoria. Men tioårsjubileet ackompanjeras av en allt hårdare kritik och labours regeringsinnehav är inte längre självklart.

Tony Blair besitter en osedvanlig politisk energi, är en exceptionell kommunikatör och en oslagbar retoriker. Tony Blair har mer än någon annan gjort labour valbart igen.

I början av 1980-talet var labour i praktiken uträknat. Partiets inre struktur var otidsenlig. Konflikterna mellan vänster och höger förlamande. "The loony left" lyckades så när ta makten i partiet. Valmanifestet 1983 brukar beskrivas som den längsta självmordsdeklarationen i partiets historia. Det är i och för sig inte unikt radikalt för sin tid, men i sitt sammanhang förödande. Nyliberalismens skördetid stundade och Margaret Thatcher var en övermäktig motståndare. Valresultatet 1983 var så dåligt att den socialdemokratiska-liberala alliansen nästan konkurrerade ut labour som andraparti. En lång vandring i politikens periferi framstod som en realistisk möjlighet.

Tredje vägen - "new labour"

Tony Blair ifrågasatte delar av labours egna käpphästar. Genom begreppet "new labour" distanserade han sig från "old labour". Vänster och höger var enligt de nya ideologerna ett föråldrat motsatspar. Den tredje vägen blev en smal väg mellan nyliberalism och gammalmodig socialdemokrati.

Labours historia var en berättelse om kampen mot överheten och de konservativa. New labours polemik riktades snarare mot vänstern och "det gamla".

Detta förklarar att Tony Blair blivit ett högerspöke för många på vänsterkanten. Inrikespolitiskt är omdömet något orättvist. Partiet har bedrivit en försiktig, möjligen överförsiktig, reformpolitik. Strategin är att ta några små steg framåt och lyckas - hellre än att ta ett jättekliv och misslyckas.

Ideologiskt finns skäl att placera ut ett och annat frågetecken. Är labour på väg att bli ungefär som demokraterna i USA, ett mer eller mindre radikalt mittenparti, men knappast socialdemokratiskt och än mindre socialistiskt? "Befriat" från fackföreningsrörelsen men beroende av stöd från de stora företagen?

Blaris öde i händerna på Bush

Det skulle i så fall vara en historiens ironi. För tjugo år sedan var labour nära att ersättas av ett liberalt mittenparti. Är det någonstans där Blairs labour till sist landar?

Blairs akuta bekymmer rör kriget i Irak. Liberaldemokraterna, arvtagarna till den gamla alliansen, vinner stöd på sitt motstånd mot kriget och profilerar sig som ett vänsteralternativ i vissa frågor.

Tony Blair har lagt sitt öde i händerna på George Bush och den mest extrema amerikanska administrationen i mannaminne. Det borde vara liktydigt med politiskt självmord för vilken vänsterledare som helst.

Men kanske inte för Tony Blair. Möjligen i det långa loppet för labour som parti.

HB