Den bästa tidningen kan fälla presidenten

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LEDARE

En av fångarna i Abu Ghraib hette Hayder Sabbar Abd. Han har berättat att han fotograferades nästan oavbrutet av sina amerikanska vakter. Han minns hur kamerorna blixtrade medan soldaterna sa åt honom att onanera och att de slog honom när han vägrade.

Det stod på sidan 43 i veckomagasinet New Yorker, i en av textspalterna som typiskt slingrar sig fram mellan tidningens feta annonser och berömda cartoon-tecknare.

Ett New Yorker-nummer är på över hundra sidor. Som en mindre bok. Vid historiska tillfällen har de förvandlat sig till en riktig bok. Som när legendariske grundaren och redaktören Harold Ross kastade ut allt annat material för att bereda plats för John Herseys reportage från det atombombade Hiroshima. Det som började:

”Exakt femton minuter över åtta på morgonen, japansk tid, den 6 augusti 1945, i samma ögonblick som atombomben lyste upp himlen över Hiroshima?”

Senare kom epokgörande artikelserier som Hannah Arendts om Eichmann-rättegången och Rachels Carsons ”Tyst vår”, upptakten till den moderna miljörörelsen. Eller Truman Capotes kriminalhistoria ”Med kallt blod” som löpte genom flera nummer och blev portalverk för ”den nya journalistiken”.

New Yorker har gjort det igen och igen.

Många talar om tidningen fast de inte mer än bläddrat i den och lett åt teckningarna. Själv har jag haft den som husorgan sen jag började läsa engelska på allvar. I Lund läste vi till och med New Yorkers avdelning för hästsport. Det var så bra engelska.

Nyligen fastnade jag för ett tjugo sidor långt reportage om veteodling i Mellanvästern. Jag är inte ett dyft intresserad av vete, men det var så jävla bra skrivet.

Och ofta har de en novell i Nobelprisklass, en Updike eller Naipaul.

Mest har man ju följt deras politiska skribenter. Jag var stolt när jag till sist fick träffa den mångårige medarbetaren som skrev under den diskreta vinjetten ”Brev från Washington”. Jag trodde man skulle hitta Richard Rovere i Washington, men han satt helst i sitt hus i New England-skogen. Inte komma för nära politikerna, var hans råd.

Läs Roveres klassiska bok om den kommunistjagande senatorn Joe McCarthy!

New Yorkers senaste nyhetsskapande artiklar om Irakfångarna har skrivits av en annan veteran i undersökande journalistik, Seymour Hersh. Han var med under Vietnamkriget också och avslöjade amerikanska soldaters massaker på hundratals bybor – män, kvinnor, barn – i Song My.

Nu skriver New Yorkers chefredaktör David Remnick – Pulitzer-belönad sedan sina år i Moskva – att det som händer i Irak inte är i samma storleksordning som Song My.

Under Vietnamkriget medverkade New Yorker nog till att Lyndon Johnson fick abdikera som president. Men nästa presidentval, 1972, vann Richard Nixon ändå lätt över George McGovern, som var emot kriget.

Sedan 1990-talet har New Yorker ibland miljonupplaga, men samtidigt – påpekar chefredaktören i en ledare – når en högerpropagandist som Rush Limbaugh tjugo miljoner radiolyssnare.

En tidning som New Yorker går inte att placera på en vanlig höger-vänster-skala. Liberal kanske, men det är också ett skällsord i amerikansk debatt, som halv-kommunist.

Vad ger de John Kerry för chans? Hör på Jonathan Schell, under Vietnamåren en av New Yorkers hårdaste skribenter. Nu skriver han i mindre men vänsterradikalare Nation. Men också han tvekar om Irakkriget ska fälla Bush. Kerry tycker han är försvagad av att i senaten trots allt ha röstat för Bushs krig.

Och som på beställning: i en aktuell serie utrikespolitiska tal har Kerry avstått från att kräva USA ut ur Irak.

Dieter Strand

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN