ÅSIKT

Värmland tänder Branteviks stjärnor

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

När Rigmor Gustafsson framför den blå presenningen låter Fever tona ut över fotbollsplanens gröna matta tänder hon också stjärnorna på den mörknande augustihimlen. Det glänser i och ur Nisse Landgrens trombon.

Det är jazz under stjärnorna i Brantevik.

Scenen är ett lastbilsflak prydd med banderollen ”Lasses Vulk och Miljötvätt”. I publik­havet trängs alla, alltifrån kassörskan vid storköpet i Simrishamn till hovets presschef.

Så förenas människor och stärker därmed en regions identitet. Det är samma närhet, samma gränsöverskridande modell, som hemma på bruken i Värmland.

Det är just från de orterna som bärarna av den svenska jazzmusiken ofta kommer.

Monica Zetterlund formades i Hagfors. Rigmor Gustafssons rötter finns runt Värmskog i brukens Grums. Nisse Landgren började som sexåring trumma i Degerfors Musikkår.

Den här kvällen har de båda värmlänningarna samlat en handfull av Nordeuropas bästa jazzartister. Mäktigt rullar deras musik ut över Öster­sjön och mot den kontinent där de klassas bland de främsta i världen.

Där ute pågår en debatt om var jazzens ­influenser och drivkrafter är som starkast.

I Europa hävdar vissa, i USA framhärdar andra. Klart är att svensk jazz är en stark ­exportprodukt, från ett land som nämnts som en musikens stormakt.

Rigmor och Nisse har redan fört denna musik till Kina. Dit ska Nisse och hans Funk Unit nu tillbaka. Den här våren har han farit mellan Sydafrika, Sydamerika, Europa och Skillinge. Då handlar det om mer än att ge konserter. Överallt spåras och uppmuntras samtidigt unga talanger.

Allt för att trygga återväxten. Precis som Svennis och Tord Grip för 30 år sedan gjorde utflykter till Gullspång, Ölme och Hova för att söka nya fotbollstalanger till Degerfors.

Den här augustikvällen i Brantevik får de unga förbanden lika stor tid som stjärnorna. De hyllas på flakets scen med stipendier och applåder. Detta är kärnan och styrkan i brukskulturen. Den som eliten hånfullt

brukar jämföra med Skansen och klassa som förstenad.

Sanningen är att den miljön är utvecklande och modig. Nisse Landgrens pappa, Karl-Erik Landgren, vågade för 74 år sedan föra in jazzen till Degerfors. Hans pappa, Erik Landgren, som var ledare för musikkåren med dess strikta repertoar, tog då resolut trumpeten ifrån sonen. Men Karl-Erik skaffade en ny och fortsatte att smygöva i familjens vedbod. Än i dag, 90 år gammal, har han en orkester, Verksmässingen, som spelar varje vecka.

Hade han inte vågat revoltera 1933 hade inte publikhavet på Österlen fått uppleva en röd trombon som i fuktig kvällskyla värmde med Summertime.

Nu väntar Kina. Där är den varmvalsade tunnplåten från Degerfors redan eftertraktad. Efter smällarna för fem år sedan är järnverket världsledande på det området. Även här handlar det, som i musiken, om människors omsorg, känsla och brukssamhällets helhetstänkande.

ARTIKELN HANDLAR OM