Reinfeldt – dags att läsa franska recept

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den europeiska högern kryper, oftast med framgång, in i mitten

För några korta ett ögonblick sjöd det av liv i Reinfeldt-parollen, ”det nya arbetarpartiet. Sedan slaktades a-kassan, fackavgifterna växte och komvux suddades ut.
Foto: PONTUS HÖÖK
För några korta ett ögonblick sjöd det av liv i Reinfeldt-parollen, ”det nya arbetarpartiet. Sedan slaktades a-kassan, fackavgifterna växte och komvux suddades ut.

16 september 2007. Långt före valsegern och den olyckliga regeringsbildningen satt Anders Borg och Fredrik Reinfeldt i Aftonbladets representationsvåning. Utsikt över slakthuset. Knappt ett urskiljbart ord om Gösta Bohman, Carl Bildt eller Bo Lundgren, i stället citerade de, särskilt den strategiskt begåvade Borg, ur feta böcker och utredningar om Blairs maktstrategi. Sveriges Tony och Gordon, tänkte vi vid kaffet och småkakorna.

Planen som skulle kopieras såg ut så här:

Labourledaren hade döpt om sitt parti till ”nya labour”, befriat sig från tyngande partihistoria och ideologi, låtit utvalda fokusgrupper ropa sina krav rakt in i partihögkvarteret. När budskapen sorterats upptäcktes en politisk mittpunkt. I den stod skrivet: utbildning, arbete åt alla, social trygghet (ibland i privat regi), inga skattehöjningar, däremot lag och ordning.

Fick spela Bert och Ian

Det gamla brittiska museet förvandlades, blev coolt, framgångsrikt och den nye ledaren vann tre val i rad.

En oemotståndlig politisk föreställning, omöjlig att spelas upp av Blairs vän Göran Persson.

Reinfeldt/Borg däremot avlägsnade sitt partis gamla ledarskap, lika effektivt och osentimentalt som Blair lät kretsen kring den gamle labourledaren och rosenodlaren Michael Foot vissna.

Sven Otto Littorin, moderaternas Alastair Campbell, for på tusentals agitprop-möten för att bygga om partiapparaten: Nya moderaterna.

Få lyckas – Blair en av dem

Maktövertagande förutsatte stöd från de små borgerliga partierna. Deras uppgifter föreskrevs: Göran Hägglund tar hand om de högerkristna. ”We don’t do God”, som Reinfeldts förebild Tony Blair säger. Maud Olofsson fick, tillsammans med Fredrik Federleys lilla skara ignoranter, spela rollen av Bert och Ian. Lars Leijonborg var mest med för att återlämna utlånade moderatväljare från valet 2002.

Reinfeldt kunde sedan några korta valrörelseveckor ställa sig mittemot Göran Persson och säga: Arbete åt alla. Ingen i utanförskap och ”du representerar det gamla”. Ett raffinerat och skickligt maktstrategiskt program fullbordades då, för ett år sedan.

En politisk ledares stora testögonblick blir synliga när makterövrandet övergår i maktutövande och när skandaler får taket att ramla ner i huvudet. Få lyckas. Blair var en av dem, åtminstone i nio år.

”Vi är business-partiet” sa Tony Blair och labours gamla motståndare, till och med tidningskejsaren Rupert Murdoch trodde honom. Försoning skapades med den gamla klassfienden.

För några korta ögonblick, åtminstone fram till den 17 september i fjor, fanns det ganska sjudande liv i Reinfeldt- parollen, ”det nya arbetarpartiet”. Också ett slags klassförsoning. Den här gången med fack och arbetarklass.

Sedan slaktades a-kassan, fackavgifterna växte, komvux suddades ut, sjuka och arbetslösa hotas av förödmjukande disciplinering. Samtidigt kunde de proppmättaste av villaägare och kapitalägare räkna in tio-

tusentals kronor i subventioner. Försoningen upphävdes, högerns ordning återupprättades.

Krävde lojalitet

”Gå till era bankomater och räkna vunna hundralappar”, sa Reinfeldt som om han trodde att ett arbetarparti borde samlas till möte utanför banken.

Tony Blairs framgång byggde på maximal närvaro och stenhård kontroll. Ministrar, också de mest lysande, försvann om de stod i vägen. Blair valde noggrant och krävde lojalitet.

Reinfeldt band sig vid den välkända klasseliten och blev dess offer: Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò och, fatalast av allt, Carl Bildt. Mikael Odenberg, fryntlig och rosig som en konservativ backbencher, tilläts i ett år anföra propagandakrig mot Reinfeldt/Borg.

Vill ha ”lag och ordning”

Göran Persson har beskrivit Reinfeldt som en principlös opportunist. Moderaterna ”krackelerar” om de går för långt åt mitten, säger Persson. Svår underskattning och en darrig prognos, trots statsministerns svaga första år.

Den europeiska högern kryper, oftast med stor framgång, in i mitten. Rycker åt sig allt större delar av det som kallas den skötsamma arbetarklassen. De människor som stiger upp tidigt på morgonen och vill ha ”lag och ordning”, för att citera den segerrike Nicolas Sarkozy. Han vann oändligt många fler arbetarväljare än socialisterna.

När Blair övergivits både av Storbritannien och Reinfeldt, bör den svenske statsministern kanske läsa franska recept.

OS

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN