ÅSIKT

Öka trycket mot KINA

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

De vaga och i huvudsak retoriska påtryckningar som exempelvis Carl Bildt ägnar sig åt, räcker inte.

Foto: Upproret har slagits ner. Tusentals har dödats. Militären stärker sitt grepp. Och bakom juntan står – Kina.

2 OKTOBER 2007. Protesterna mot den burmesiska juntans blodiga försök att krossa demokratirörelsen visar en sak med största tydlighet: Det är rätt att lägga sig i.

Det nationella självbestämmandets princip är viktigt, men får inte användas som en ursäkt för omvärlden att inte göra något när en regim så grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

När Desmond Tutu talade i Göteborg i fredags jämförde han det som nu händer i Burma med apartheid i hans eget hemland Sydafrika. Den gången var det en kombination av starkt inre tryck och sanktioner från omvärlden som fällde apart-heidregimen.

Beskyddar generalerna

Efter massakrerna 1988 bestämde sig delar av världen för att pröva samma sak mot Burma. Kina såg då sin chans att fylla ett strategiskt tomrum och sköt strategin i sank. På några år blev Peking de burmesiska generalernas främsta beskyddare och sedan början av 1990-talet har Kina sålt vapen för motsvarande mer än 20 miljarder kronor till juntan. Kinesiska bolag skövlar teakskogarna i norra Burma och vill exploatera gasfyndigheter i Andamansjön.

Skärp sanktionerna

I Göteborg sa Desmond Tutu att han tänkte kräva bojkott av OS om Kina avstod från att ingripa i oroligheterna och stoppa ett blodbad. Fler borde vara lika tydliga. EU borde skärpa sina sanktioner och sätta press på till exempel det franska oljebolaget Total. De vaga och i huvudsak retoriska påtryckningar som exempelvis Carl Bildt nu ägnar sig åt räcker inte.

Den fasen är överspelad. Blodbadet är redan ett faktum och Kina ingrep inte.

Nu handlar det om Kinas möjligheter att påverka juntan till dialog med den demokratiska oppositionen.

Idrottsbojkotter är sällan det bästa sättet att påverka en regim politiskt. Men just nu är hotet om en bojkott kanske det enda sättet att få Kina att agera i Burma.

Och det är nu som gäller.

Även om militären snabbt och effektivt slog ned gatuprotesterna måste dessa ha skakat om regimen. Det inre trycket är fortfarande starkt. Om ett halvår kan läget vara ett annat.

Makthavarna i Peking bryr sig föga om mänskliga rättigheter, men de har investerat enormt i den pr ett OS ger dem. De skulle aldrig riskera allt det för att skydda en regim som i despoti och grymhet överträffar till och med dem själva.

Fortsatt folkligt tryck

Nu behövs det ett fortsatt folkligt tryck. De nationella olympiska kommittéerna måste få veta att politik och idrott inte helt går att separera från varandra. (Kina använder ju OS i politiska syften, för att marknadsföra sitt eget system.) Kommittéerna måste få höra att deras krav på Kina kan få effekt. Att en signal från dem skulle nå fram till Peking.

Man kan också förvänta sig att idrottsmännen, ofta förebilder för miljoner, själva reagerar. Var är deras röster i protesterna mot blodbadet i Burma?

JB