ÅSIKT

M:s syn på EU göder populism

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

390 miljoner européer går till val nästa vecka.

Folkpartiets affischbudskap är ”Ja till Europa”.

Liberalerna har glömt att vi redan har röstat ja till Europa – i en folkomröstning som hölls 1994.

Centerpartiet är bättre uppdaterade. De tror att det handlar om euron. Partiet lanserar en valfilm mot svenskt deltagande i EMU, en fråga som avgjordes 2003 och som EU-parlamentet inte har något att göra med.

”Vi tror på Europa” är Moderaternas slogan.

Vad nu det betyder.

Jag borde säkert ägna den här krönikan åt att lista argument för varför valet är viktigt. Att det är en fråga om ett rött eller ett blått Europa. Att EU-parlamentet får allt mer makt och att det för första gången kommer att välja kommissionens ordförande. Jag borde säga att ni alla bör engagera er i debatterna mellan högerns ordförandekandidat Jean-Claude Juncker och socialdemokraternas Martin Schulz. Jag borde tala om europeisk socialdemokrati som om det existerade. Att en grekisk socialdemokrat självklart kampanjar för en tysk som Martin Schultz eftersom de är parti-bröder och att höger–vänster trumfar allt. Även den spridda uppfattningen att EU är en tysk konspiration byggd runt Adolf Hitlers ande reinkarnerad som centralbank.

Problemet är att det inte är så enkelt.

Europa tror just nu definitivt inte på sig självt.

Och det tror inte heller på det EU-parlament som det ska välja.

Så vad innebär det?

De svenska socialdemokraterna gör helt rätt som lyfter frågan om svenska avtal och villkor. Självklart ska de gälla alla som jobbar i Sverige. Den sociala dumpningen i till exempel transportbranschen i Europa är ett av de stora mänskliga och miljömässiga problemen, precis som Dagens Arena skildrade i ett reportage nyligen.

Det är en verklighet så långt från Moderaternas ”Vi tror på Europa” som det går att komma.

Det har alltid handlat om vilket Europa vi tror på och en socialdemokratisk majoritet i Europaparlamentet skulle kunna göra stor skillnad för att bygga ett annat EU.

En sådan majoritet är definitivt inom räckhåll. Men tyvärr är den stora berättelsen om detta val en annan.

Kontinentens högerpopulister har de senaste åren börjat skylla allt tänkbart ont på EU, främst för att det fungerar.

Det låter onekligen bättre att vara EU-kritiker och rasist.

Än att bara vara rasist.

Främlingsfientlighet, islamofobi, antisemitism och hat mot minoriteter kännetecknar olika delar av den vildvuxna europeiska högerpopulistiska floran i olika grad. Två av dess mest framgångsrika ledare Marine Le Pen och Geert Wilders har nu försökt samla sina kamrater i en anti-EU-allians inför valet. Deras dröm är att förvandla Europaparlamentet till ett parlament som vill avskaffa den fria rörligheten och göra sig av med euron. Om de inte lyckas vill de sabotera så mycket de kan. Scenariot bygger dock på att antisemiter från Ungern och islamofober från Holland lyckas samarbeta, att öst-européer som vill kasta ut romer och britter som vill kasta ut östeuropéer gör gemensam sak.

Kanske klarar de av det. Kanske inte.

Vi talar hur som helst om en europeisk, mer rasistisk variant av det amerikanska Te-partiet.

Det vore en katastrof.

Med detta inte sagt att EU som det ser ut idag är oproblematiskt.

EU-parlamentet är en institution som i 35 år har kampanjat för mer makt till sig själv. Ja, det finns stora skillnader mellan höger och vänster i dess kammare, men det finns också ett Brysselkonsensus.

En stark idé om att EU bör fortsätta integreras på ett visst sätt. Dessutom finns ett antagande om att unionens demokratiska problem kommer att lösas just av mer makt till Europa-parlamentet. Teorin verkar dock inte stämma.

Parlamentet blir mäktigare och mäktigare samtidigt som valdeltagandet i Europa som helhet sjunker.

Den som vill prata om en Bryssel-elit med egen agenda kan definitivt hitta material.

Och så borde det inte vara.

Och det är därför som en slogan som Moderaternas ”Vi tror på Europa” är så problematisk. De försöker utradera skillnaderna mellan höger och vänster i Europapolitiken. De vill göra diskussionen till en opolitisk fråga om att tro eller inte tro på en viss form av europeisk integration. Ifrågasätter man den sociala dumpningen, då tror man inte på fredsprojektet Europa.

Du måste acceptera dåliga villkor för löntagarna, annars blir det krig!

Det är just den här typen av inställning som ger högerpopulisterna deras bränsle.

Det finns enorma demokratiska problem med dagens EU. Samtidigt är EU den enda organisation som kan lösa vår tids stora frågor. Allt från freden till arbetsmarknaden, migrationen och miljön är europeiska angelägenheter som kräver europeiska lösningar.

Den främlingsfientliga högern har kunnat exploatera européernas missnöje med det nuvarande EU eftersom de anständiga partierna inte har lyckats adressera det. EU-vännerna viftar med flaggor och EU-motståndarna sitter fast i en världsbild där utträde är ett alternativ i vad som är världens mest ömsesidigt beroende region.

Faktum kvarstår:

Vi tror på Europa är det sämsta som någon som tror på Europa just nu kan säga.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM