ÅSIKT

Liberalerna lider av självskadebeteende

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: all / AFTONBLADET / 2116

avIngvar Persson

LEDARE

Gårdagen måste ha varit plågsam för de båda statsministerkandidaterna. Ulf Kristersson och Stefan Löfven hade nämligen kallats till Liberalernas partistyrelse, förstärkt av den lilla riksdagsgruppen, för att presentera sin kandidatur i något slags valappell.

Fundera på den bilden. Landets näst minsta parti lyckas inte ge sin egen partiledning förhandlingsmandat i regeringsfrågan. I stället kräver företrädarna att själva få lyssna till kandidaternas argument och vädjanden. Som om det handlade om att välja ordförande i elevrådet.

Ett kluvet parti

Just nu tycks Liberalerna vara ett parti kluvet precis mitt itu. Å ena sidan har man en SD-falang som - ivrigt påhejad av diverse borgerliga ledarskribenter - formulerar sig på debattsidan i dagens Aftonbladet. Där skriver bland andra regionrådet i Skåne, Louise Eklund, att partiet bör släppa fram Kristersson till statsministerposten.

Deras reservation, att en sådan regering måste lova att inte göra upp med Sverigedemokraterna, kan antingen förstås som djup naivitet eller bottenlös cynism.

Å andra sidan har den liberala partiledaren Jan Björklund gång på gång kategoriskt avvisat idén om en moderat regering som vilar på Åkessons stöd. Ska vi tro Björklunds retorik handlar det i praktiken om den liberala demokratins överlevnad. Det är svårt att prata sig förbi.

Konflikten utspelar sig dessutom inför öppen ridå och hela svenska folket.

Liberalerna är unika

Det är inte lätt att förstå sig hur ett politiskt parti - ett mycket litet parti dessutom - ska kunna hålla samman med två så fundamentalt olika bedömningar av läget och situationen. Men på den här punkten är Liberalerna kanske inte ett parti bland andra. Att vara liberal är uppenbarligen att vara kluven, precis som på 70-talet.

Nå, på söndag är det dags för Liberalernas högsta beslutande församling mellan riksmötena, partirådet, att antingen peka på Kristersson eller på Löfven.

För Liberalerna blir det ett slags ödesval. För oss andra handlar det kanske ännu mer om en lättnad över att slippa betrakta den svenska liberalismens självskadebeteende.

ARTIKELN HANDLAR OM