ÅSIKT

Med Günter Wallraff i vår nya sköna värld

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Kapitalismen är i kris. Just som ekonomer och politiker börjat se ljuset i tunneln efter finanskrisens härjningar drar den grekiska smittan genom Europa. Finanshajarna spekulerar. Samma kreditvärderingsinstitut som var med och blåste upp bolånebubblan i USA sänker nu betygen för Grekland, Spanien och Portugal.

De globala finanskrämarna drar sig inte för att spekulera sönder hela länders ekonomier. Alltmedan demokratins svängrum kringskärs av ekonomismens järnhårda lagar. Kvartalskapitalismens osunda börsfixering har milt sagt skapat problem – både sociala och ekonomiska.

Än en gång sker den stora kraftmätningen mellan politik och marknad. Europas ledare sitter i krismöten, men de politiska recepten verkar hittills mest bestå i drastiska nedskärningar i välfärdssystemen och otryggare arbetsmarknad - allt för att blidka marknadens hungriga vargar.

Decennier av marknadsanpassning visar sig i dag i allt större sociala spänningar, ökad barnfattigdom, missbruk och utslagning. I fattigdomens kölvatten driver allt möjligt bråte upp till ytan: främlingsfientligheten marscherar gatorna i så gott som alla Europas länder.

Den tyska journalisten Günter Wallraff har just kommit ut med åtta reportage, ”Rapport från vår sköna nya värld” (Norstedts). Det är skrämmande läsning.

Wallraff lever som den somaliske flyktingen Kwami och får känna på den tyska vardagsrasismens allt hätskare uttryck.

Han lever som den lågavlönade fabriksarbetaren Frank Kimmerle som tillverkar frallor till lågpriskedjan Lidl – ”de brändas sällskap” som han kallar arbetskamraterna med sår på armar och överkroppar från de brännheta ugnarna.

Och i rollen som telefonförsäljaren Michael G visar han på callcenter-företagens cyniska strategier för att få ensamma utsatta människor att köpa skräp. Försäljarnas samveten domnar bort i en företagskultur som mer liknar sektens än en regelrätt arbetsplats.

Det är ett hårt samhälle utan empati Wallraff skildrar, där den fattiges människovärde är lika med noll. På bageriföretaget är det lika farligt att försöka starta en fackförening som det var för hundra år sedan när arbetarrörelsen växte fram. Människor utnyttjas tills de stupar. Den som klagar får kicken.

Vid senkapitalismens löpandeband frodas allt annat än solidaritet och medkänsla. I stället råder rädslans kultur. Arbetsklimatet färgar av sig på samhällsklimatet och vice versa.

I otrygghetens Europa växer inskränktheten. ”De främmande” blir alltför lätt syndabockarna för en samhällsutveckling som lämnar så många vid dikesgrenen.

”Hand i hand med den nya skyddslösheten går den skamlöshet med vilken toppcheferna och ex-politikerna berikar sig. För detta samhällsskikt handlar det enbart om den maximala utdelningen av kapital och pengainkomster, liksom om skatteprivilegier”, skriver Wallraff i ett efterord.

Han tycks själv vara chockad av det han mött i rollen som den nya sköna världens förlorare. Men som han också konstaterar – det är inget ödesbestämt utan det finns politiska och ekonomiska förklaringar.

Häri ligger ett hopp. Politiken har alltför länge marknadsanpassats och anammat kvartalskapitalismens idéer. Det är hög tid att rusta demokratin och skapa politiska motkrafter till finansvargarna – innan de slitit Europas samhällen i stycken.

ARTIKELN HANDLAR OM