ÅSIKT

Britterna klarar sig inte själva

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Om premiärminister David Cameron (till höger) vinner valet före Labour och Ed Miliband har han utlovat en folkomröstning om utträde ur EU.
LEDARE

När jag såg den nya filmen ”The imitation game”, om hur britterna knäckte Enigma-koden under andra världskriget, ­tänkte jag på det stundande brittiska valet.

Benedict Cumberbatch spelar i filmen det matematiska geniet Alan ­Turing som arbetade på den hemliga militäranläggningen Bletchley Park

i Buckinghamshire.

– Vi ska knäcka en oknäckbar nazi­kod och vinna kriget, sammanfattar han sin uppgift i filmen.

De tyska trupperna använde Enigma för att kryptera sin kommunikation. Kunde man knäcka koden kunde man knäcka Nazityskland. Filmens intrig bygger på att otaliga språkvetare och matematiker försöker, Alan Turing är dock den ende som begriper att ingen mänsklig hjärna kan klara av något så komplicerat, bara en maskin.

Han bygger därför en maskin. Enligt filmen med sina egna bara händer.

Världens första dator är född.

Och britterna vinner kriget.

LÄS MER: Så många plus får ”The imitation game

I verkligheten gick det inte riktigt till på detta sätt.

De första att bygga en maskin som kunde knäcka Enigma – under en period­ – var polackerna. Att de kunde göra detta berodde i hög grad på information från den franska underrättelsetjänsten. Alan Turing träffade de polska kodknäckarna och designade så småningom en mycket bättre och snabbare maskin. Turing var onekligen en hjälte, men historien om Enigma är en stor ­europeisk berättelse där flera länder tillsammans åstadkom något storslaget. Inte historien om ett ensamt engelskt geni.

Det går inte att förstå britternas förhållande till EU utan att förstå deras syn på andra världskriget, det brukar i alla fall en vän till mig alltid säga.

I britternas kollektiva medvetande var det den brittiska nationalstaten som stod upp mot fascismen de där åren och vann. Detta skiljer sig mot synen på kontinenten. Där var en av slut­satserna man drog från kriget, att ­nationalstaten var problematisk. Att européer i nationalstater ofrån­komligen kommer att börja slå ihjäl varandra.

Därför behöver nationalstaten ­kompletteras, eller rent av överbyggas.

EU föddes i hög grad ur denna syn.

Om sex veckor går Storbritannien till val. Resultatet bestämmer inte bara framtiden för David Camerons konservativa regering, utan även Storbritanniens framtid i EU.

Vinner de konservativa blir det folkomröstning om utträde ur unionen ­senast om två år.

”Är Storbritannien fullt?” frågar ­landets mest aggressiva skjutjärns­journalist, oppositionsledaren Ed ­Miliband. Det är historisk tv-­utfrågning. David Cameron vägrar att möta Ed Miliband i debatt, i stället ­råder den bisarra ordningen att herrarna intervjuas efter varandra utan att någonsin vara i bild tillsammans.

Journalistens fråga syftar på en av ­valets stora kontroverser: invandringen.

Storbritannien är ett av världens mest mångkulturella länder och rätt ­bekvämt med detta. ”Invandrings­frågan” handlar här inte om muslimer eller oro för den egna kulturen, utan om just EU.

Hundratusentals central- och öst­européer har utnyttjat EU:s fria rörlighet för att komma och arbeta i Stor­britannien. Många uppfattar det nu som att det är fullt. Konstant trafikstockning på vägarna, brist på bostäder och skolplatser samt mer eller mindre anarki på en osäker arbetsmarknad där låglönejobben hela tiden blir fler.

Många av problemen som den stora arbetskraftsinvandringen har skapat hade Storbritannien kunnat lösa ­politiskt, i stället är tendensen att skylla allt och lite till på EU.

Utträde blir den enda lösningen.

”När folk kommer hit från Europa …” sa premiärminister David Cameron i utfrågningen i torsdags uppenbarligen helt omedveten om vilken kontinent Storbritannien geografiskt hör till.

Det är så här debatten ser ut: Storbritannien är ett fritt flytande objekt.

Europa är något annat.

Och fientligt.

Dessutom håller själva Storbritannien på att splittras.  Där höger­populisterna i UKIP, som kräver omedel­bart utträde ur EU, plockar röster­ från de konservativa plockar skotska nationalister röster från ­Labour. Efter den skotska folkomröstningen om självständighet i september har den förlorande sidan mobiliserat stort.

Labour brukade vinna allt som går att vinna i Skottland.

Det kommer de inte att göra denna gång.

De skotska nationalisterna säger att enda sättet för skottarna att få ­vänsterpolitik är att göra sig fria från de mer konservativa engelsmännen. Men paradoxalt nog kan just de ­skotska n­ationalisterna vara vad som vinner valet åt David Cameron.

I opinionsmätningarna är det fruktansvärt jämt.

Varje mandat räknas.

Den konservativa valkampanjen ­bygger i hög grad på att säga orden ”Ed Miliband” och menande himla med ögonen. Labourledaren har varit utsatt för sådant förlöjligande i medierna de ­senaste åren att han i torsdagens utfrågning i princip bara behövde visa sig samt undvika att dregla på golvet för att överträffa folks förväntningar.

Men han gjorde mer än så.

Han klarade sig faktiskt bättre än ­David Cameron, enligt många bedömare.

Till och med högerpopulisten Nigel Farage tvingades deklarera detta på Twitter.

Det finns helt enkelt en anledning till varför premiärministern vägrar att ­debattera mot Ed Miliband.

Utländska mediers intresse för valet här den 7 maj sägs vara förvånansvärt litet.

Det kan vara ett tecken i tiden. ­Storbritanniens alltmer navelskådande ­debatt och risken för att landet lämnar EU gör att vad som händer i brittisk ­politik blir mindre intressant.

Det är synd. Storbritannien behöver resten av Europa och resten av Europa behöver Storbritannien.

Detta är faktiskt ett ödesval.

Myter om­ ­ensamma engelsmän som klarar allt själva är inte oproblematisk.

Särskilt ­inte för dem själva.