Tre punkter på en servett

avIngvar Persson

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Alla hjälps åt Med anledning av Arvikas 100-årsfirande byggdes det en ny lekpark
i staden. Det var en gåva från den lokala sparkbanken och fastighetsbolaget.

I dag håller Håkan Juholt sitt första sommartal som socialdemokratisk ­partiledare. Uppgiften är att formulera arbetarrörelsens uppdrag i dag.

Några män runt ett bord. Allvarliga män, män med ansvar.

Läget är utsatt. Det gäller att prioritera, och samarbeta. En av männen tar fram en servett och börjar anteckna.

Några punkter nedtecknade på servetten. En plan.

Bilden är en kliché. Inledningen på en film om en amerikansk presidentvalskampanj, eller ett avsnitt av Sopranos. Ändå försäkrar mig ordföranden i Arvikas kommunstyrelse, Claes Pettersson, att det var precis så det gick till när Arvikas näringslivscenter föddes i mitten på 1990-talet.

Tobaksfabriken hade lagts ner. ­Näringslivets och bankernas tungviktare samlades, och kommunen naturligtvis. Pettersson fanns på plats.

Resultatet blev en servett med tre punkter. En sammanfattning av vad ­Arvika behövde.

En mötesplats för företagarna.

Ett företagshotell.

Utbildning, inte minst eftergymnasial.
 

I dag har servetten försvunnit. Näringslivscentret finns däremot kvar. Det surrar av aktivitet i den gamla tobaks­fabriken. Mycket handlar om utbildning.

– Vi har all vuxenutbildning, berättar Mikael Engstig och räknar upp svensk­undervisning för invandrare, kommunal vuxenutbildning och yrkesutbildningar för vuxna. Dessutom finns ett lärcentrum med högskolekurser. Centret ordnar ­också specialutformade utbildningar, till exempel när arbetsmarknaden kräver det.

– I dag har vi omkring 1 000 studerande om året, säger Engstig.

Näringslivscentret i Arvika är en ekonomisk förening, med kommunen som huvudägare. Formellt räknas det som ett kommunalt bolag, men näringslivets ­engagemang, och inflytande, är stort.

På något sätt känns det typiskt. Alla jag talar med i Arvika vittnar om samar­betet mellan den lokala banken, företagen, facken. Och kommunen, alldeles särskilt kommunen.

Utanför kommunalkontoret anläggs en ny lekpark. En gåva från den lokala sparbanken och fastighetsbolaget till invånarna med anledning av Arvikas 100-årsfirande.

– Jag tycker att det är oerhört viktigt att man ser möjligheterna, säger Åke Lindberg.

Lindberg är vd på Perfekta Solar AB. ­Företaget har tagit över solcellsfabriken i Glava som för ett år sedan fick besked om nedläggning. Nu ska verksamheten startas på nytt, med mer specialiserad ­inriktning.

– Med en utveckling vi sett hade det ­inte varit möjligt utan kommunens engagemang, säger Lindberg.

Också på Taserudsgymnasiet, en av ­Arvikas två gymnasieskolor, talas det om samarbete med näringslivet. Här finns framför allt de yrkesförberedande programmen och skolan är både teknikcollege och vård- och omvårdnadscollege.

I klartext betyder det ett nära samarbete mellan branscherna – företag och fack – och skolan.

Och samarbetet med arbetslivet är ­viktigt. Yvonne Kristoffersson, en av ­läraren på omvårdnadsprogrammet, ­berättar att skolan förlägger mer undervisning på arbetsplatserna än reglerna kräver. Det handlar om att nå utbildningens mål.

– Och det fungerar. Förra året inspekterade Skolinspektionen just utbildningen på arbetsplatserna och resultatet blev jättebra, säger hon.

Samförstånd och samarbete. Bankirer och företagare som hittar lösningar tillsammans med fackliga ledare och politiker. Stabila politiska majoriteter där den politiska ledningen består, år efter år.
 

Det låter som korporativism och som ett eko från en tid när det som var bra för Volvo också ansågs bra för Sverige.

Ett recept som ofta har lett rakt in

i maktfullkomlighet och maktmissbruk.

– Den som tror att man gör allt rätt är galen, säger Claes Pettersson.

Invånarna tycks dock inte misstycka.

I det senaste valet lyckades Claes Pettersson till och med få fler röster. I kommunalvalet fick Socialdemokraterna 47,2 procent av rösterna. Men när Arvika­borna röstade i riksdagsvalet fick partiet ­bara 39 procent. 

I en kommentar till valresultatet noterade Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja i höstas att Socialdemokraterna numer på många håll gör bättre kommunalval än riksval. Ett uttryck för att partiets förtroende i välfärdsfrågor är större än förtroendet för den ekonomiska politiken, gissade Lindgren.

Eller också är det, som i Arvika, ett ­uttryck för att väljarna litar mer på sina lokala socialdemokrater, både när det gäller välfärd och ekonomi.

– I en liten kommun ser väljarna vad vi gör, förklarar Claes Pettersson.

Enligt Pettersson är det en fråga om förtroende, och han räknar upp väljarna och partiet, dit den tidigare ombudsmannen självklart räknar fackföreningsrörelsen.

Men han talar också om förtroende från oppositionen. Ansvaret handlar också om att hålla politiska motståndare informerade, och om att ta in synpunkter. Om att ha tillräckligt gott självförtroende för att placera socialdemokratin mitt i samhällsutvecklingen och samla in synpunkter ­utan att förlora den egna identiteten.

Det fungerade för Gunnar Sträng, och det tycks fungera i Arvika.

Frågan är om det skulle kunna fungera för Håkan Juholt.

Publicerad: