ÅSIKT

Revorna syns först från Andres källare

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: TT, THINKSTOCK
UPPRIVEN Andres Lokkos bok handlar om Sverige. Bilden är ett montage
LEDARE

20 oktober 2013. Lokkos London

Det var Ernest Hemingway ­som sa att man aldrig skulle skriva om en plats förrän man har lämnat den. Innan dess har man inte perspektiv. Jag vet inte om det är sant. Eller när man egentligen lämnar en plats. Men jag läste en bok i veckan.

Andres Lokko, musik- och kultur­skribenten, lämnade Sverige och flyttade till London. Han blev kvar i sju år. Från en lägenhet vid Ladbroke Grove skrev han krönikor och texter för svensk press.

Nu har de samlats i bokform under ­titeln ”David Cameron fick nyligen sin cykel stulen”.

Bokens bakgrund är att någon sa till Andres Lokko att hans texter hade förändrats sedan han flyttade till Storbritannien. De hade blivit mer politiska.

Under 1990-talet hade han skrivit om popmusik och kultur utifrån strids­ropet att populärkultur var det enda som betydde något. Tidens ideal var att ta sig genom livet med ett ironiskt småleende. Man skulle menande höja på ögonbrynen, i stället för att bry sig.

Andres Lokko rörde sig i den här världen, hyllades av den och han verkar ha tröttnat.

Han lämnade landet.

Från London skrev han om ung­domar som demonstrerade mot det ­faktum att de aldrig kommer att kunna studera på universitetet. Den nya höger­regeringen hade höjt maxavgifterna till 100 000 kronor per läsår. Han skriver om hur hans rika grannar i Notting Hill under finanskrisen plötsligt står på garageuppfarten och säljer familjens prylar för att klara av hyran. Och han inser att han nog inte kommer att ha råd att skaffa barn i Storbritannien.

Den liberale skribenten Johan Norberg tyckte i en recension i Expressen att Andres Lokko var alldeles för ­negativ. Andres Lokko ”lever i någon ­mening inte i London på riktigt” ­menade Norberg.

Johan Norberg själv bor i Malmö.

Varför kan Andres Lokkos dystra I-or inte bara sluta spela ledsen musik och börja hylla människans entreprenörs­anda i stället? föreslog Johan Norbergs glatt studsande liberala tiger från Lommabuktens strand. Han glömmer att Storbritannien är ett land av I-ors. Tiger har alltid varit en främling i sjumilaskogen – den glade men småpuckade amerikanen, i AA Milnes värld.

Man behöver dock inte tonsätta Storbritanniens problem till Morrissey, The Clash och ”allt går åt pipan” likt Andres Lokko. Det räcker med att försöka bo här.

New York Times skrev i veckan om hur medelklassen flyr London just för att de inte har råd. Man ser det överallt. Hon är läkare, han är läkare men bostad har de inte råd att köpa. De hyr i andra hand. De har barn så de måste bo i ett område där skolorna är okej. Och där är lägenheterna för dyra.

Det är de egentligen nästan överallt.

Bara det senaste året har priserna gått upp med 9,7 procent. Hus och lägen­heter i London är nämligen inte hus och lägenheter i London. De är pengar. När aktiemarknaden är skakig och euro­krisen gör att grekiska och italienska miljonärer måste flytta sina tillgångar köper man hus här. Det är en säker investering och du behöver bara skatta för dina brittiska tillgångar. New York Times kallar staden för ”ett skatte­paradis med bra teatrar, gratis museum och fantastiska restauranger”.

Snart kommer det inte gå att bo här om man inte är bankdirektör.

Dagis kan kosta upp emot tusen kronor om dagen i London, trots att landet faktiskt spenderar en hel del offentliga medel på barnomsorg. Orsaken är ett episkt ineffektivt system med privata utförare. I medeltal betalar brittiska familjer över hundratusen om året för att ha ett barn under två år på dagis. Priserna har gått upp samtidigt som reallönerna för medelklassen har gått ner.

I väntrummet hos läkaren bläddrar jag i en av deras damtidningar. I en stort uppslagen artikel ger de råd till kvinnor hur de när deras barn börjat skolan ska lyckas hitta ­något litet jobb som ”de kan ­passa in runt barnens schema”.

För naturligtvis säger många kvinnor upp sig när de blir mammor. Deras lön täcker inte dagisavgiften. Det lönar sig bokstavligen inte att jobba.

Andres Lokko skriver om hur han har möte med sin bank och inser att han i Storbritannien räknas som låg­inkomsttagare. Det där vi ­kallar liv kräver i denna samhällsmodell helt andra summor.

Landet gick mycket längre i nyliberala reformer än resten av Europa och de lever i dag med konsekvenserna.

Jag inser att Andres Lokkos bok inte alls handlar om Storbritannien.

Hans vänner frågar honom vad han saknar med Sverige och tänker sig att han ska svara saltlakrits. Själv vill han säga ”ingenting”.

Det sanna svaret är ”socialdemok­ratins bieffekter och det svenska bankväsendet”.

Andres Lokkos bok handlar om ­Sverige.

Han lämnar Stockholm samtidigt som Sverige drabbas av en ”medial vurm för överprivilegierade rikemansbarn och deras torftiga glorifiering av Stureplan som världens glamorösa ­epicentrum”.

Andres Lokko ser allt detta från ­London. Nymoderater, privatiseringar och skattesänkningar. Mellan bokens popreferenser och tisteltuggande är det också vad som vrålar fram:

”Snälla, snälla, gör det inte! Riv inte upp den svenska samhällsmodellen! Vårda den! Fattar ni inte vad det är ni har?!”

Ann Heberlein skrev i veckan i ­Sydsvenskan om hur hennes väninna som blivit sjuk nu tvingas söka social­bidrag. Sjukpenning har hon inte. ­Heberlein skriver om initiativet ”Matkassen”. Inte Linas färdigpackade livspussellösning utan en organisation som försöker hjälpa de behövande: fyrabarnsmammor i Lomma till ­exempel.

Sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa, en misslyckad husförsäljning. Fattigdomen är närmare än vi tror i dagens Sverige, skriver Ann Heberlein.

Kommer vi att prata om ­detta i den kommande val­rörelsen?

Eller är revorna i den svenska samhällsmodellen något som först blir synligt från en källar­lägenhet i Notting Hill?

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM