ÅSIKT

Tsunamins efterspel – en solkig historia

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1 av 3 | Foto: AFP
På juldagen 2004 slog tsumanin till. Turister flyr från den första av sex jättevågor på Rai Lay Beach, nära Krabi i södra Thailand.
LEDARE

Det går inte att förbereda sig för katastrofen. Alla ser inte ens att den kommer.

Vi minns bilden av mamman vid strandkanten i thailändska Krabi. Hon springer mot flodvågen för att ­varna sina barn, de snorklar lite längre ut och märker inte den annalkande ­katastrofen.

Men mamman ser den och hon ­trotsar faran. ”Herregud, inte mina barn.”

Det har gått tio år sedan tsunamin drabbade Asien och dödade över 230 000 människor. Av dem var 543 svenskar, de flesta av dem på jul­semester i Thailand när de överraskades av den kraftiga flodvågen.

Tidigt, tidigt på annandagens ­morgon nåddes vi av de första rapporterna. Klockan två på natten, svensk tid, hade en kraftig jordbävning orsakat stora vågor som slagit in över Sri ­Lanka, Thailand och Indonesien.

Just den här helgen fanns över 20 000 svenskar i Thailand. De flesta hade ­flugit till Phuket för att sedan tillbringa ledigheten på någon av sagostränderna i närheten. Hälften hade åkt på egen hand, medan resten rest ner med en ­researrangör som till exempel Fritidsresor.

Klockan hade hunnit bli fyra på ­morgonen när telefonerna började ringa hemma i Sverige. Det var över­levande som ringde.

De hörde av sig från tak och från bergssluttningar. De ringde en och en, eller så samlades hela grupper runt en mobiltelefon för att ringa ett enda ­desperat nödsamtal. De berättade om total förstörelse, om försvunna familjemedlemmar och många döda.

Klockan 04.40 informeras press­jouren på Fritidsresor om katastrofen. Resebyråns beredskapsledare kallades in till huvudkontoret i Stockholm. Kvart över fem var han på plats och klockan sju låg det första press­meddelandet ute på sajten. Jouren på Fritidsresor såg katastrofen, precis som vakthavande på UD. De stod i strandbrynet och insåg att flodvågen skulle slå till även mot svenska medborgare.

Där slutar dock likheterna.

För medan resebyråbranschen ­agerade snabbt, svarade UD med fullständig förvirring och bitvis snudd på ignorans.

Till UD kan man inte bara ringa och påstå att folk är döda. Sådant måste ­bekräftas och hanteras på lämplig nivå, men nu var det jullov och alla högre diplomater hade ledigt.

UD hade ingen kris- och katastrofplan. De medarbetare som hade jour denna vinternatt försökte efter bästa f­­­ör­måga upprätta excelfiler där de mödosamt förde in saknade och döda.

Medan andra länder ­hämtade hem ­sina skadade och döda satt den svenska jouren i telefon och när samtalen blev för många förstärkte man telefonväxeln. Excelfilerna krånglade och när regeringen äntligen var på plats fortsatte utrikesminister Laila Freivalds och statsminister Göran Persson att hålla ansvaret ifrån sig.

Det skulle utvecklas till århundradets sämsta krishantering. I bästa fall kan man påstå att UD och regeringen var naiva – Laila Fredivalds hade aldrig hört talas om Phuket. Den som läser Lottie Knutssons nyutkomna bok ­Nödrop inser dock att UD och regeringen fick hur många möjligheter som helst. Ändå förmådde man inte bistå de drabbade.

När UD till sist skickade ner personal som skulle identifiera de döda svenskarna, då valde man unga medarbetare som inte ens slutfört sin utbildning. Som stod lägst i rang.

Andreas Norman var en av dem och också han har skrivit en bok om katastrofen, ”9,3 på richterskalan”.

– UD kunde inte hantera den här ­situationen. En svensk tjänsteman ska vara sval och analytisk, menar han och ­berättar om UD:s regel att svenskar ­bara får låna pengar av ambassader om de kan betala en avgift på minst 200 kronor.

Denna regel häv­dade UD i flera dygn, trots att de som kom saknade tillgångar, många ­hade inte ens kläder på kroppen.

Flera hade förlorat ­familjemedlemmar, andra letade fortfarande efter ett barn eller en förälder.

Sveriges hantering av tsunamin var fullständigt tondöv. Den har utretts och kritiserats. ”Det ­bästa sättet att ­visa ­respekt för de drabbade är att nu skapa en krisberedskap byggd på ansvar och handlingskraft”, skriver Katastrof­kommissionens ordförande Johan Hirschfeldt i sitt efterord.

Bättre kan det inte sammanfattas.

Det går inte att förbereda sig på att en flodvåg kommer att döda 543 ­svenskar på andra sidan jordklotet.

Men det går att vara uppmärksam på förändringar i omgivningen. Att se ­vågen och om den slår in ha en kris­beredskap även om det är jul.

Det politiska efterspelet efter ­tsunamin blev solkigt, vem ringde vem. Alla skyllde på varandra. Mer i skymundan har svenska regeringar ändå ­tagit lärdom. I dag har regerings­kansliet en omvärldsbevakning dygnet runt. Regeringskansli och myndigheter har också upparbetade mötes­former och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har byggt upp nya ­strukturer. Excel­filerna är nedlagda.

Stefan Löfven tog dessutom upp ­samhällets kris- hanterings­förmåga

i sin regerings­förklaring. Han kan ­givetvis aldrig ta bort chocken, ­sorgen eller saknaden, men om ­krisen kommer kan han bidra med det samhällsskydd som ­ändå kan lindra människors smärta.

avEva Franchell

ARTIKELN HANDLAR OM