ÅSIKT

Skogen måste finnas för alla

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Björn Lindahl / AFTONBLADET / 75436
LEDARE

Mörkret kommer fort så här års, och kylan. Plötsligt piskar regnet mot glasrutorna och snåla vindar tvingar lunchrestaurangerna att ställa in utemöblerna.

I staden kan september kännas som om allt är på väg att ta slut. I skogen är känslan en helt annan. Rastlösheten liksom blåser genom luften.
Livet blir knappast mer intensivt än så här.

Lingontuvorna är vackert knallröda, kantarellerna lyser i gult och trattkantarellerna bildar små tuvor i mossan. Småfåglarnas ungar har vuxit upp och jagar otåligt fram i sitt sökande efter ett överflöd som mycket snart kommer att vara försvunna.

Har vuxit sig stora

Vildsvinets kultingar har förlorat sina ränder och rådjurets killingar är inte längre så rangliga där de följer efter sin mor. Tjäderkycklingarna som rusade runt i ljungen har vuxit sig stora och åstadkommer ett brak när de lyfter.

Tranorna som för några månader sedan majestätiskt landade på den lilla myren för att häcka har redan samlats på fälten längst Kolbäcksån i väntan på uppbrottet mot Medelhavet.

Möjligheten att uppleva naturen är en av Sveriges viktigaste tillgångar. Att kunna plocka bär och svamp, eller att bara vara i skogen, gör i alla fall mitt liv rikare. En spegelblank tjärn, att sitta på pass eller långsamt följa spåren av en älgko och hennes kalv genom mossan på en myr skänker tröst mitt i världens vansinne.

Intresset växer

Jag är nog inte ensam. Intresset för friluftsliv växer. Någon skulle antagligen till och med beskriva naturintresset som ett slags moralisk norm i vårt samhälle.
Problemet är att inte heller naturen är jämlik, trots allemansrätt och folkbildningskampanjer. På 1980-talet arbetade jag med sommarläger för ungdomar från socialt utsatta miljöer. En vecka tillbringades i Helagsfjällen. Jag kommer både ihåg ungdomarnas skräck inför utmaningen, och deras stolthet när de insåg vad de kunde klara.

En rapport från Svenska Turistföreningen visade nyligen att nästan alla föräldrar tycker att det är viktigt att deras barn kommer ut i naturen. Men alla barn kommer inte ut. Det Turistföreningen kallar “naturklyftan” växer, och går dessutom i arv.

Inte bara land mot stad

Själv har jag skogen inpå knuten, men “naturklyftan” är inte bara en fråga om land och stad.

Möjligheterna att uppleva naturen hänger samman med sådant som tillgång till bil, tid och fritidshus. Och de hänger förstås samman med ekonomiska resurser, precis som gummistövlar, skidor eller vad det nu kan vara som kan bidra till att föra ett naturintresse vidare. För många föräldrar blir uppgiften övermäktig.

“Naturklyftan” är kanske inte det svenska klassamhällets största problem, men allemansrätten borde vara en rätt för alla.


Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.


ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle