Mejla

Ingvar Persson

Efter 90 år hörs ekot från skotten i Ådalen

En historisk korsväg precis som 1931

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: ROBIN NORDLUND

LEDARE

På nätet kan den som letar hitta manuset till ett tal Olof Palme höll i maj 1981. Prydliga maskinskrivna ark. Det har gått 40 år.

Antagligen hörde jag det där talet. Det framfördes nämligen i samband med högtidlighållandet av minnet efter de strejkande arbetare som sköts till döds av militären den 14 maj 1931, det som brukar kallas skotten i Ådalen.

Jag kommer som sagt inte riktigt ihåg vad Palme sa. Men jag minns att de där dagarna blev en mäktig manifestation av den breda svenska vänstern, kanske en av de sista. Om jag inte minns fel spelade Lasse Tenander. Tiden går.

Händelserna för 90 år sedan i Ådalen tillhör det mest dramatiska i svensk 1900-talshistoria. Bakgrunden var dock långt ifrån unik. En strejk som började som en protest mot sänkta löner trappades upp när arbetsgivarna valde att kalla in strejkbrytare, arbetsvilliga som de själva skulle ha uttryckt det.

De strejkande protesterade förstås. Myndigheterna svarade på det sätt som auktoritära myndigheter svarar, med millitär. Den 14 maj stoppade de utkommenderade yrkessoldaterna ett demonstrationståg med flera tusen deltagare vid Lunde, med skarp eldgivning.

Fem personer dog. På konstnären Lenny Clarhälls monument som vi invigde den där helgen i maj 1981 står det "Här stupade fem unga arbetare för kulor från kommenderad millitär 14/5 1931".

Om inte en ung trumpetare i demonstrationen haft sinnesnärvaro att blåsa eld upphör hade blodbadet blivit ännu större.

Tanken på strejkande som dödas av militärens kulor väckte en våldsam vrede. Det gör det fortfarande

Dagen då de dödade begravdes genomfördes arbetare i hela landet en fem minuter lång generalstrejk. Tanken på strejkande som dödas av militärens kulor väckte en våldsam vrede. Det gör det fortfarande, 90 år senare.

För Olof Palme var tolkningen av det som hänt klar. Han såg skotten i Ådalen som ett misslyckade av politiken, av demokratin. Samhället förmådde inte skapa förutsättningar för att alla skulle kunna leva ett värdigt liv. Det förmådde inte skapa rättvisa eller framtidstro.

Olof Palme

Kanske hade man inte ens försökt. I talet från 1981 trycker Olof Palme hårt på banden mellan makthavarna i näringslivet och de borgerliga politiska partierna.

Naturligtvis såg han paralleller till den egna tiden. I efterhand kan det kanske verka märkligt. 1981 var det år det svenska samhället var som mest jämlikt. I LO:s årliga rapport om makteliternas inkomster framgår det att de tunga direktörer som ingår i det som kallas "den ekonomiska eliten" 1980 hade inkomster som motsvarade 9 industriarbetarlöner.

År 2019 hade motsvarande grupp inkomster som i genomsnitt landade på drygt 60 industriarbetarlöner.

Säkert var Palmes tanke att dödsskotten representerade ett misslyckande för samhällsbygget inte helt okontroversiell bland mötesdeltagarna då 1981. Det var som sagt ett arrangemang för den breda vänstern. På den tiden menade många fortfarande att sociala reformer, institutionaliserad trygghet och kollektivavtal med fredsplikt mest var ett sätt att hålla ett ojämlikt system under armarna.

Jag kan inte låta bli att tänka på det där när jag nu hör Proletärens reporter pressa LO:s ledning om det bristande försvaret av LAS. Eller när Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar sätter likhetstecken mellan offentliga utgifter och vänsterpolitik.

Tiderna förändras som sagt.

I efterhand måste man ändå säga att Olof Palme var något på spåren. Det blåste en ny vind i samhällsdebatten, och det skulle påverka Sverige och världen under årtionden. 1981 hade Ronald Reagan valts till president i USA. I Storbritannien hade Margaret Thatcher redan inlett sitt fälttåg mot fackföreningsrörelsen. Statsmakten i uniform stod mot strejkande arbetare precis som 50 år tidigare.

Här hemma hade Svenska Arbetsgivarförening, dagens Svenskt Näringsliv, inlett sin ideologiska kampanj några år tidigare. Somligt kunde se oskyldigt ut, som när den tidens kändisar uppmanade alla att satsa på sig själva.

Annat signalerade blodigt allvar, som storlockouten på våren 1980. Då omfattade konflikten nästan 850 000 medlemmar i LO- och TCO-förbund. Den absoluta majoriteten utestängda från sina arbetsplatser.

Under några dagar stängdes Sveriges gränser, SVT sände bara nyheter och alla transporter drabbades av stora förseningar. Själv delade jag ut kaffe till konfliktvakterna utanför Bofors portar.

SAF:s dåvarande vd, Curt Nicolin, kallade lockouten en investering i framtiden.
Idag har den politiska vinden vänt. Den blinda tro på marknadskrafterna som präglade välden för 40 år sedan har mojnat. Inte ens den mest ideologiskt renläriga marknadsfundamentalist kan förneka kriser eller växande ojämlikhet.

Det betyder inte att framtiden är utstakad. Liksom 1931 finns alternativa vägar. I Sverige blev vreden över skotten i Lunde ett slags tändande gnista för bygget av ett av de mest anständiga samhällena i historien. På många andra håll, inte minst i Europa, födde samma stämningar det värsta barbariet människan har skapat.

Fyra av de som dog ligger begravda på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors.

Gravstenen pryds av poeten Erik Blombergs dikt "Gravskrift".

Här vilar en svensk arbetare
Stupad i fredstid
Vapenlös, värnlös
Arkebuserad av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig

I dag är det 90 år sedan skotten i Ådalen.

Av: 

Ingvar Persson

Publisert:

LÄS VIDARE

Skotten i Ådalen får inte glömmas bort

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Curt Nicolin

Ronald Reagan

Kramfors

Margaret Thatcher

Ådalen

Strejk

Svenskt Näringsliv