Mejla

Eva Franchell

På stranden hade Bamseklubben samlats

Femton år efter tsunamin finns bara sorgen kvar

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: Wong Maye-E / TT NYHETSBYRÅN

Det hände på natten till annandag jul. Klockan var en minut i två och de flesta här hemma i Sverige sov tungt, stinna av skinka, glögg och knäck.

Det var först på morgonen vi förstod vad som hänt i annan del av världen. Den första svenska TT-flashen kom klockan 05.42, den 26 december 2004. ”Många turister saknas efter att enorma flodvågor svept in över semesterorten Phuket i södra Thailand.”

Informationen kom till oss i omgångar. Trots att det gått femton år minns jag hur vi satt runt datorn hela den förmiddagen för att ta reda på vad som egentligen hänt i Thailand, Indonesien och Sri Lanka.

Här hemma var det julväder, kallt och lite snöigt, men vi kunde inte släppa bilderna från de varma stränder där mer än 20 000 svenskar valt att fira jul.
Under natten hade en kraftig jordbävning utanför den indonesiska ön Sumatra tryckt upp havets botten ett tiotal meter. Den energi som då frigjordes spreds med enorma vågrörelser in mot den sydostasiatiska kusten. Vågorna var stundtals 25 meter höga.

I de thailändska semesterorterna Phuket, Krabi och Khao Lak var det morgon. Många tidiga turister hade redan kommit ner till stranden när vattnet plötsligt drog sig undan. I horisonten syntes en vit våg som bara växte och växte.
På stranden i Krabi ser en mamma vågen och springer mot den för att varna barnen som snorklar lite längre ut. De ser inte den annalkande katastrofen, men mamman trotsar faran. ”Herregud, inte mina barn.”

Bilden på den svenska mamman tas av en kinesisk turist och snart kommer den att spridas över hela världen. I Khao Lak har Bamseklubben just samlats på stranden när vågen slår till och tar med sig barnen.

En svensk kvinna blir ögonvittne och berättar senare för TT att hon är så orolig och undrar hur det gick för barnen.

I Khao Lak springer människor undan vågen. En svensk 11-åring ser sin pappa försvinna, sedan är mamma borta och hon kommer att bli ett av de barn som ensam får åka hem till Sverige.

Under mellandagarna blir bilden klarare. Tsunamin har raderat ut Acehprovinsen i Indonesien där ett par hundra tusen människor beräknas vara döda. I Sri Lanka är 35 000 människor borta och i Thailand saknas 8 500 människor. 2 400 är utländska turister, 543 av dem svenskar.

Fotografer på plats skickar hem bilder som slår sönder den svenska julstämningen. Lik som staplas i långa rader. Föräldrar som letar efter sina barn och barn som letar efter sina föräldrar. Så småningom kommer också bilderna från det värst drabbade Banda Aceh på Sumatra. Vi ser några få överlevande i en helt utraderad stad. Svenska folket reagerar direkt och börjar samla in pengar, biståndsorganisationerna tar emot 25 000 kronor i minuten, till slut är man uppe i närmare 800 miljoner kronor.

Det är egentligen bara den svenska regeringen som inte reagerar.

Här skulle jag kunna upprepa alla misstag den svenska regeringen gjorde under julhelgen 2004. Vore inte omständigheterna så sorgliga skulle det kunna bli en fars med smällande dörrar. Utrikesministern som gick på teater, statssekreteraren som försvann, statsministern som låste in sig på landet. Det hela var en makalös uppvisning i tondöv ignorans. Ingen i Regeringskansliet ville ta ansvar för de döda och skadade svenskarna.

Tänk er, när de som förlorat allt och knappt hade kläder på kroppen vände sig till den svenska ambassaden i Thailand fick de veta att de kunde få låna pengar - mot en avgift på 200 kronor.

Jag kan förstå att många fortfarande är upprörda över bristen på bemötande. Än värre är kanske att regeringens spektakel tog allt syre. Det var jul och vi berördes av alla de som drabbats, men i stället för sorgetid fick vi presskonferenser med Laila Freivalds, Lars Danielsson och Göran Persson.

Tidningarna kunde till exempel ha skrivit mer om Banda Aceh. Före tsunamin hade staden en kvarts miljon invånare, året efter hade folkmängden sjunkit till knappt 180 000.

Eller Sri Lanka där 35 000 människor miste livet, 100 000 bostäder förstördes och en halv miljon människor blev bostadslösa. Miljoner människor förlorade sina inkomstmöjligheter.

Det kunde ha handlat om thailändska offer och en turistindustri som slagits i spillror, om de svenskar som sparat till en efterlängtad semester med barnen.

Men i stället fick vi helt andra rubriker:
”Vad visste Laila Freivalds om Phuket?”
”Lars Danielsson: Inte vårt ansvar att flyga hem svenskar”

Journalisterna gjorde nog sitt jobb, det var medarbetare och ministrar i Regeringskansliet som ville rädda sina skinn. De bredde ut sig och skymde sikten.

Nu har politikerna försvunnit och sorgen kan ta plats. För den som mist någon nära är femton år en kort tid.

Mina föräldrar ligger begravda på en kyrkogård i Malmö. På väg till deras grav brukar jag passera en grav som i stället för grus är täckt med fin strandsand. Där vilar ett tsunamibarn och det händer att jag stannar till och tänker på en förlorad framtid. Tänker på de anhöriga som sköter graven så fint och jag minns en dikt som min kollega Olle Svenning citerade dagarna efter katastrofen. Den heter Utopia och är skriven av Nobelpristagaren Wislawa Szymborska, här i översättning av Anders Bodegård.

Ön är trots sin tjusning öde,
och på stranden syns små märken av fötter,
samtliga vända i riktning mot havet.
Som om man bara begett sig härifrån
och utan återvändo sänkt sig i djupet.
I ett liv man inte begriper.

Av: Eva Franchell

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.