ÅSIKT

Kaukasuskriget – som efter manus av le Carré

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Fattiga Sydossetien har blivit en del av ett större politiskt drama

1 av 2 | Foto: En skadad kvinna omhändertas efter en bombattack i staden Gori, Georgien.

17 AUGUSTI 2008. Jag går till John le Carrés roman Single & Single för att få svar på frågor om de gåtfulla krigen i Kaukasus. I boken om brittiska, ryska och georgiska svindlare gör han följande analys:

Det här är det nya Klondike: olja från Azerbajdzjan, kaukasisk olja, kaspisk olja. Ännu mer olja. Det borde gå att skapa en gemensam marknad av Kaukasus, baserad på de fabulösa naturtillgångarna. Men först måste vi berika apparatmännen

i alla små republiker och göra nomenklaturan i Georgien lycklig.Och glöm inte: Georgien har alltid varit den ädlaste stenen i Sovjetunionens krona.

I romanen växer de stora affärsprojekt-en ut i ett lukrativt uppdrag: handel i människoblod. Via USA ska ryskt blod transporteras till Kaukasus, regionen för eviga små och stora krig.

Två skurkar mot varandra

le Carré skildrar ofta staters kamp via sjaskiga lokala herrar, beredda att sälja sina råa tjänster till större makter och länka sina öden till spelet om global makt. I det lilla Sydossetien, 70 000 invånare, heter de små härskarna Eduard Kokoity och Dmitri Sanakojev, den ene Rysslands skurk, den andre Georgiens. Mellan dessa båda utkämpas den inhemska kampen om Sydossetiens framtid.

Kokoity var, innan han valdes till Sydossetiens ledare, framgångsrik brottare; han tävlade för Sovjetunionen. Lojaliteterna lever vidare. Han har ryskt beskydd, ryska militära rådgivare, ryskt kapital och gemensamt kontrollerar de smuggling, illegala vapenaffärer och annat inkomstbringande. 98 procent, siffror som i gamla Sovjet, röstade fram ex-brottaren till ett slags regeringschef. Anslutning till Ryssland väntar.

Valen bojkottades av Sydossetiens lilla georgiska minoritet; den höll egen omröstning. 94 procent skänkte sitt ängsliga stöd Sanakojev, före detta sovjetisk officer i Litauen. Hans herrar i Tbilisi skickar stora ekonomiska bidrag, så att han kan låta bygga simbassänger, biografer, konsertlokaler och banker.

Hundra år av blodig kamp

Investeringarna ska locka osseter att bli riktiga georgier, trots snart hundra år av förnekelse och blodig kamp mot centralmakten. Sanakojev kan räkna med handfast stöd från klanledarna, bröderna Karkusov, internationellt efterlysta brottslingar. De är motsvarigheter till le Carré-romanens bröder; Orlov heter de och är den ekonomiska kriminalitetens profit-

örer.

Det fattiga, splittrade Sydossetien, olyckligt beläget där världen kämpar om olje- och gasledningar, ingår i ett större politiskt drama som ställer Georgien mot Ryssland. Upphetsad indignation ropar att det gäller demokratin. Ledaren av rosornas revolution, Michail Saakasjvili, måste mäta sig med Vladimir Putin, ledare för demokratins återtåg.

Ingen trovärdig demokrat

Saakasjvili är inte riktigt trovärdig som demokrat, och hur skulle han kunna vara det, formad av sin regions kaotiska och krigiska historia. Däremot är han entydigt för avancerat samarbete med Nato och gav en hjälpande hand (2 000 soldater) till USA:s bombkrig mot Irak. George W Bush har fått ge namn åt en stor aveny i Tbilisi.

Överhuvudtaget är den georgiske presidenten en vän av höga krigsutgifter, 25 procent av landets budget går dit, som ett geostrategiskt komplement till den omfattande amerikanska militära närvaron.

Saakasjvili är inte främmande för att följa vissa av Putins praktiker, till exempel att bekämpa pressfrihet och dela ut tv- stationer åt nära vänner.

Jonathan Wheatley, författare till en bok om rosenrevolutionen i Georgien, använder uttrycket ”hybridregering” om Georgien, alltså en blandning av det auktoritära och demokratiska.

Det auktoritära praktiserades i november förra året då Saakasjvili med brutalitet slog ned folkliga demonstrationer, kanske också när han fifflade under presidentvalet och då han ödesdigert gjorde kontrollen över två små utbrytarprovinser till politisk livsuppgift.

Symbol för överlevnad

Den georgiske presidenten är knapp-ast något demokratiskt föredöme men för närvarande har han blivit en symbol för en liten stat på väg mot självständighet. Dess oberoende, kanske rentav överlevnad, hotas med våld av en auktoritär stormakt. Dessa attacker kräver omedelbart motstånd och villkorslös solidaritet med den georgiske presidenten och hans land. Stormaktsimperialism måste alltid och utan selektion fördömas.

Som det heter i le Carrés Single & Single: ”Ryssland är inte värt Georgien”.

ARTIKELN HANDLAR OM