ÅSIKT

Världen väntar på demokratins hjältar

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: DE FLESTA MISSLYCKAS Nelson Mandela är det självklara exemplet på befrielsehjältar som lyckats binda samman kampen mot förtrycket med uppbyggnad av demokratin. Fidel Castro och Yassir Arafat gjorde det inte. Michail Gorbatjov i Sovjet och General Jaruzelski i Polen kallas ”Återtågets hjältar”.
LEDARE

För några decennier sedan beskådade vi med lätt förundran de gestalter som kallades Återtågets hjältar.

General Jaruzelski ropade efter militär och undantagstillstånd i Polen. En kort tid av påtvingad stillhet innan Solidaritet och demokratin tog över scenen.

I Spanien förenades kung Juan Carlos och den försiktige liberalen Adolfo Suárez mot den döende Franco-diktaturen. Därmed frigjordes den dynamik som ledde till Felipe González och socialisternas demokratisering och vitalisering av landet.

I Sovjet proklamerade Gorbatjov glasnost och perestrojka, som med tiden blåste bort Sovjet-imperiet och honom själv.

Tre exempel på politiker som under en djupgående samhällsprocess spelade en dominerande roll för att därefter företa återtåget till skuggorna.

Efterkrigstiden vimlar av Revolutionens eller Befrielsens hjältar. Några få har förmått binda samman kampen mot förtrycket med uppbyggnaden av demokratin. Nelson Mandela är det givna, närmast osannolika exemplet.

Olof Palme sa en gång: Dagen efter befrielsen måste revolutionärerna bli praktiska vardagspolitiker och reformister. Oftast har detta misslyckats.

Castro och Arafat misslyckades

Fidel Castros uppror mot Kubas diktatur och dess amerikanska beskyddare har vittrat ner till ett något som liknar polisstaten. Castro blir aldrig någon återtågets hjälte. Dit nådde inte heller Yassir Arafat. Han ledde organisationen av det palestinska motståndet mot den israeliska ockupationen och han förmådde sig och PLO att erkänna Israels rätt till existens. Däremot kunde han aldrig bygga demokrati i den egna myndigheten eller ge konturer till det folkstyre som skulle följa på självständigheten.

De senaste åren har vi fått vänja oss vid en hjältetyp som många trodde var förbrukad: krigets ledare och den religiöst inspirerade härföraren och korsfararen. George W Bush skrev ut uppdraget åt sig och sin nation i ett tal i Vita huset: ”USA är godhetens mäktigaste kraft i historien.” Han lovade exportera demokrati till Mellanöstern, därför att det amerikanska värdesystemet ”är rätt och sant för varje person i varje samhälle”.

Tony Judt, chef för Remarque-institutet vid New York-universitetet, kopplar uttalandet till den franska imperialismens självförhärligande paroll om sin ”civiliserande uppgift” och till det brittiska väldets rasmystiska uppdrag att ”ta på sig den vite mannens börda”.

Bushs krigiska uppgifter

Bush är på väg att fullfölja sina krigiska uppgifter: Afghanistan och Irak är, fast i olika omfattning, sönderbombade. Dess motbjudande härskare har störtats. USA-lojala politiska ledare har installerats.

Bush byggde sin egen valkampanj på löftet om kamp och krig mot terrorismen och mot de regimer som hotar amerikansk dominans. Krigen är dock inte slutförda förrän freden vuxit sig hållfast och folkstyre, byggt på grundläggande respekt för mänskliga fri-och rättigheter, nått bred förankring.

Irak lever, trots att val ska hållas om fyra veckor, mycket närmare blodigt kaos än ett tillstånd som antyder demokratiska möjligheter. Kriget har också perverterat fundamentala rättigheter i USA. Patriot Act skrevs för att göra möjligt massarresteringar av ”misstänkta terrorister”, inleda kränkande person­övervakningar och inskränkningar i yttrandefriheten. Abu Ghraib-fängelsets tortyrscener och människoförnedring följde på beslut fattade inom den högsta amerikanska statsledningen.

Bakom USA:s maktpolitiska strategi finns, som alltid hos stormakter, egenintresse: olja, säkerhetspolitik, behov av klientstater. Den internationella rättsordning, som USA en gång var en viktig skapare av, har ersatts av nationalistisk överhöghet. Bush-administrationen väljer bort rader av internationella överenskommelser, från miljöansvar till nedrustning.

Kan demokrati exporteras?

Historikern Eric Hobsbawm diskuterar kritiskt tesen om att demokratin kan exporteras (han anser sig inte ha anledning ställa frågan om demokrati kan bombas fram) och håller fram några grundläggande förutsättningar för effektivt demokratiskt styre: det krävs en legitim stat med förmåga att medla i konflikter mellan olika inhemska grupper. Utan den sortens samförstånd, som kan gälla religion, etnicitet eller båda, riskerar staten splittring eller att hamna i permanent inbördeskrig. Man kan tillägga att det dessutom krävs en grundläggande folklig mobilisering. Återtågets hjältar från 70-och 80-talen vore naturligtvis omöjliga om de inte drivits på av starka folkliga demokratikrav: Spanien/Portugal, Öst- och Centraleuropa.

Det går att se återsken från dessa demokratistrider i Ukrainas väldiga folkliga rörelse mot valfiffel och korruption. Den tämligen nya turkiska regeringen är också på väg att erövra den legitimitet som gör samförstånd mellan olika religiösa och etniska grupper möjlig.

I tidigare militärdiktaturer som Chile, Brasilien och Argentina styr demokratiska vänsterregeringar. I Uruguay valdes i oktober Tabaré Vázquez till president på ett radikalt vänsterprogram.

Särskilt i Brasilien och Uruguay har demokratiseringen skapats genom breda folkliga allianser där reformistiska vänsterpartier förenats med fackliga organisationer och nya sociala rörelser, sådana som står för den alternativa globaliseringen. Till och med representanter för de revolutionära hjältarna har stigit in i regeringsarbetet. Det tydligaste exemplet är Tupamaros, den gamla stadsgerillan, från Uruguay.

Dessa ibland nya regeringar har redan ställts inför den svåra politiska uppgiften att hitta trovärdiga kompromisser mellan ”marknadens tvingande ekonomiska skäl” och jordlösas och fattigas krav på snabba utjämnande reformer.

Hjältar som inte behöver bomber

Det är i detta praktiska vardagsinriktade politiska arbete som demokratin kan växa sig stark. Demokratins hjältar tar inte hjälp av bomber och massförstörelsevapen; de arbetar i kooperativ, stöder kvinnobefrielse, bygger skolor, organiserar fackligt arbete och försvarar mänskliga fri- och rättigheter. Ofta i kamp mot de stormakter, som med Guds och vapnens hjälp försöker sprida sin civilisation runt världen.

Försöken att läsa ut politiska rörelser i den nära tiden hotas, som vi så förfärande upplevt, av mäktiga naturkrafter. I ett enda mäktigt utbrott krossas såväl det bräckliga mänskliga förnuftet som den planerade framtiden.

Sociologen Ulrich Becks tes om att vi lever i riskens – och inte demokratins – tidevarv kunde inte demonstreras med större grymhet.

OS