ÅSIKT

Brittiska arbetare har inte vunnit – i globaliseringen

LEDARE

Majoriteten av folket köpte lögnen i lämna-kampanjen

Foto: Ett nytt europa. För oss som tror på öppenhet måste lärdomar dras av den brittiska folkomröstningen, för det räcker inte med att peka finger åt de som röstat fel.

29 JUNI 2016. Brexit

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den brittiska folkomröstningen handlade på pappret om att lämna EU eller inte.

Men resultatet måste också förstås som en reaktion på något annat.

Yngre och välutbildade britter röstade för att vara kvar i EU, äldre och med kortare skolgång ville ut.

Mönstret skär också efter klass.

Är öppenhet och globalisering bra? Går utvecklingen åt rätt håll? Gynnar den mig och mina intressen?

Nej, anser de som röstade för att ­lämna EU. Och köpte lögnerna i lämna-kampanjen.

Allt som är dåligt beror på invandring, sades det. Stänger vi gränsen kommer sjukvården och pensionärerna att få mer pengar.

Inget av detta var i närheten av att ­vara sant. I efterhand har ledande företrädare också förklarat att de helt ­enkelt ljög.

Efter ett decennium som först ­präglats av finanskrisen och sedan ­målmedvetna, massiva nedskärningar

i välfärd och trygghet drev David Cameron en kampanj som ställde ­välfärd mot invandring.

Varför skulle de ­brittiska väljarna lita på honom?

Problemet var att det inte fanns någon riktig motbild.

Det är inte en naturlag att arbetarklassen hatar öppenhet.

Det hänger på om människor uppfattar att deras folkvalda driver en politik som de uppfattar inkluderar dem. Och om de anser sig vara företrädda av någon och ha en röst. Kanske kan just det förklara att arbetarväljare i Skottland i mycket högre utsträckning röstade för EU – trots att de är ännu fattigare än

de i norra England.

Bara fyra procent av parlamentsledamöterna i det brittiska parlamentet var 2010 själva arbetarklass.

I Sverige går utvecklingen åt samma håll. Det är ett demokratiskt problem eftersom avståndet blir stort mellan folkvalda och väljare.

Men konsekvensen av klyftan blir också politisk. Om socialdemokratiska partier ­består av medelklass ser de inte som en central uppgift att företräda arbetar­väljarnas ekonomiska och ­sociala ­intressen.

Det blir bara en historisk rest.

En majoritet av labourväljarna röstade för EU-medlemskap. Men problemet

i Storbritannien är att Labourpartiet ­inte längre representerar arbetarklassen. De har allt mer blivit ett parti för stadsbor, för de välutbildade och de unga. Och till skillnad från i USA räcker den väljarkoalitionen inte för att vinna val.

Hur nationalstaterna klarar av att hantera globaliseringens konsekvenser är vår tids stora fråga.

Ökade strömmar av varor, kapital och människor har skapat stora välståndsökningar. Det lyfter ­länder ur fattigdom och skapar rikedom.

Men vinsterna är ojämnt för­delade. Branko Milanovic, ­tidigare forskningschef på Världsbanken, har visat att västvärldens arbetarklass är globaliseringens relativa ­förlorare.

Lägg på detta den värsta ­ekonomiska krisen i vår ­generation, där banker ­räddades och vanligt folk fick betala. Och ett ­decennium av politiskt och ekonomiskt ­dåraktig åtstramnings­politik som

i många av Europas länder – däribland Storbritannien – lett till minskad ekonomisk trygghet för ­samma ­grupper.

Addera en flyktingkris och det faktum att Europas antifascistiska reflexer försvagats i takt med att vår kontinents kroppsminne av andra världskriget försvagas.

För oss som tror på öppenhet måste lärdomar dras av den brittiska folk­omröstningen.

Ökad ekonomisk osäkerhet måste mötas med starkare trygghetssystem, inte svagare.

Allt skevare fördelning av rikedomar måste mötas med mer fördelning, inte mindre.

På en arbetsmarknad i snabb förändring måste de anställdas rättigheter stärkas, inte försvagas.

Det räcker inte med att peka finger åt de som röstat fel. Det handlar om att tillgodose intressen och omfördela ­vinster och rikedomar på ett sätt som uppfattas som rimligt.

Till syvende och sist handlar det om att de grupper som njutit alla fördelar av denna nya värld ekonomiskt och ­kulturellt nu måste bära en större del av kostnaden.

Att förklara och formulera ett program för det är vänsterns uppgift i vår tid. Det är ett projekt som egentligen borde kunna förena både dagens ­vinnare och relativa för­lorare på ­globaliseringen.

Alternativet är nämligen en stängd värld där ­flyktingen är fienden.

Och alla blir fattigare.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

ARTIKELN HANDLAR OM