ÅSIKT

Att vara på flykt är att vara europé

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Dags för Europas politiker att agera

När Dublinförordningen i veckan rasade började Ungern låta flyktingar stiga på tåg mot Österrike.

6 SEPTEMBER 2015. Flyktingkrisen.

Det var den tyske författaren och nobelpristagaren Heinrich Böll som kallade 1900-talet för ”fångarnas och flyktingarnas århundrade”.

Flyktingar hade förstås alltid funnits. Men innan 1914 existerade den typ av flyktingproblematik, som vi i dag är

vana vid, i princip inte i Europa.

Det menar Michael R. Marrus i sin studie ”The Unwanted”. Med modern flyktingproblematik menar han att strömmarna av människor blir så stora att de blir politiska frågor som måste hanteras.

Problem som påverkar de diplomatiska relationerna mellan stater.

I Europa uppstod detta fenomen i och med första världskriget, enligt professor Marrus. Det fanns 9,5 miljoner

europeiska flyktingar 1926 och erfarenheten av att fly kom därefter att defi­niera vad det innebar att vara europé.

För säg den europeiska familj, som i slutet av 1900-talet befann sig på samma plats som vid seklets början. Ja, med undantag för några svenskar och en del andra lyckostar i kontinentens geografiskt välsignade hörn och neutralare alptoppar.

Resten har mer eller mindre skyfflats fram och tillbaka.

Nya kartor har ritats, nya atlaser tryckts. Du har flyttat till andra sidan gränsen, eller så har gränsen flyttat till andra sidan om dig. Ibland har den delat din familj. Som David Aaronovitch skrev i brittiska The Times, det är kanske inte så konstigt att Angela

Merkel har tagit en human position gällande flyktingkrisen, hon kommer från Östtyskland. Hon vet vad folk i slutändan alltid gör med murar.

Allt detta bildar tillsammans den europeiska erfarenheten.

Nu hanterar Europa en flyktingkris som kommer utifrån. Och detta var kanske veckan när opinionen svängde.

Var Stefan Löfven hållit hus är det ingen som vet, men svenska folket har de senaste

dagarna engagerat sig på ett fantastiskt sätt för flyktingarna.

I Storbritannien gick kvällstidningarna samtidigt från att beskriva båtflyktingar som ”kackerlackor” till att starta insamlingar. Premiärminister David Cameron gjorde en spektakulär u-sväng. Plötsligt ska landet ta emot några tusen syrier trots att Cameron 48 timmar tidigare hade meddelat att det där att ”ta emot fler flyktingar” inte ”var någon lösning på problemet”.

När Dublinförordningen – som säger att flyktingar ska söka asyl i första EU-land – i praktiken rasade i måndags såg vi det europeiska civilsamhället kliva in. Ungern började låta flyktingar stiga på tåg mot Wien, hundratals öster­rikare begav sig till Westbahnhof med mat. Den österrikiska nationella järnvägen skickade speciella tåg till gränsen för att hjälpa och när de kom in till Wien stod där fullt av tolkar på perrongen.

De var inte utskickade av någon myndighet utan hade bara tagit sig dit. Röda korset och den katolska hjälporganisationen Caritas dirigerade frivilliga.

Alla dessa historier är fantastiska men nu är det dags för de europeiska politikerna – inte bara de europeiska folken – att ta sitt ansvar.

Nästa måndag håller EU toppmöte i frågan. Så, vad behöver egentligen göras?

Den europeiska unionen behöver ta steg mot att införa ett gemensamt asylsystem. Sättet att hindra desperata människor från livsfarliga lastbilsfärder genom Europa är inte att bygga högre stängsel utan att se till att villkoren för asylsökande blir desamma oavsett EU-land.

I dag söker sig folk till Tyskland och till Sverige bland annat för att de vet att de har bättre möjligheter här. Om alla EU-länder erbjöd hyggliga och samma typ av villkor och samma typ av uppehållstillstånd skulle incitamenten för att ge sig ut på farliga resor genom

Europa minska. För de som nu flyr krigen i Syrien och Irak bör rätten att stanna vara permanent. Ett gemensamt asylsystem måste sedan kombineras med att flyktingarna fördelas proportionerligt mellan EU:s olika länder.

Det andra som EU bör göra är att öppna lagliga vägar in. Flyktingar och migranter sätter sig på dödsbåtarna över Medelhavet för att de inte ser något annat alternativ. Om det fanns andra vägar till Europa skulle smugglingen minska och det skulle bli lättare att fördela flyktingströmmarna. Om EU dessutom flög över, och under ordnade

former hämtade männi­skor, skulle många av de mest nödställda ha en chans: de som i dag är för svaga eller sjuka för att själva ta sig över.

Det finns också mycket att göra utanför EU. Om syriska flyktingar till exempel fick rätt att arbeta, inte bara befinna sig i Turkiet, skulle de ha mer av en framtid där. EU bör också göra vad det kan för att få gulfstaterna att ta emot fler människor. Ökat bistånd och mer ekonomiska investeringar i västra Afrika är också nödvändigt. I dag ser människor där få möjligheter till arbete och ett värdigt liv.

Och det är då de ger sig ut på de fruktansvärda resorna genom Sahara.

För Sveriges del måste vi kanske främst fundera på varför vi är så mycket­ sämre än andra länder på att få in flyktingar i arbete. Ja, vi kan klappa oss själva på huvudet för att vi tar emot människor, men vi klarar uppenbar­ligen inte av att ge dem samma möjligheter till jobb. Detta är ett mycket allvarligt problem.

Det finns inget som säger att Europa inte kommer att klara av den utmaning som vi nu står inför. Vi har gjort det förut. Det har rent av definierat vår kontinent.

Den senaste veckan har varit en vecka av hopp.

Låt nästa vecka bli en av politisk handling.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM