ÅSIKT

En dag för kärlek och sammanhållning

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Kvinnan bredvid mig till vänster talar svenska med en accent som kan vara fransk. Mannen på min högra sida har en anstrykning åt det östeuropeiska hållet. Vi sitter i Stadshuset och de ska få sitt svenska medborgarskap firat med en ceremoni.

Vi lyssnar på en pojke från Stockholms kulturskola, som med gäll röst sjunger HasseåTages ”Han satte foten i en potta”. Efteråt bjuds det till allsång, men ingen sjunger med.

Av de 4?300 nya svenska medborgare som Stockholm fick förra året är 800 här. Det är till en färgglad Blå hallen som finansborgarrådet Annika Billström talar efter det tappra försöket till allsång. Hon älskar stockholmarna och välkomnar alla ur djupet av sitt hjärta. Kvinnan och mannen bredvid mig applåderar hänfört. De älskar sitt nya land.

”Man kan både älska sitt land och vara internationalist. Det är det fina med kråksången”, säger Ingvar Tägtström, ordförande i Mäster Olofsgården, som arrangerar nationaldagsfirandet i Gamla stan. Det var här jag började dagen. På Stortorget bjuds sedan på Herman Lindqvist, folkdans och nationalsång.

På väg till Kungsträdgården lyckas jag sen få syn på Gustav Vasa ridandes genom stan. Folket tågar bakom honom i sina gröna och bruna kläder. Förutom turistbussarna hade det lika gärna kunnat vara tidigt 1500-tal.

I Kungsträdgården är flaggviftandet i full gång. Pekka Heino välkomnar alla från stora scenen och undrar vad man säger på nationaldagen. Grattis? Heja? God nationaldag? Åskådarna verkar inte bry sig om hur man ska hälsa på varandra på denna nya högtidsdag. De väntar spänt på dansföreställningarna som ska komma.

Kungsträdgården är annars full till bristningsgränsen. Det är matfestivalen Smaka på Stockholms sista dag och här serveras hela spektret av svensk restaurangkost. Sambosa, strömming på knäcke, jambalaya och pad thai wok. Svenska festivalklassiker som fish´n chips går förstås också att få.

När jag har tryckt i mig en varmkorv och en latte springer jag vidare. Mot Skeppsholmen, där Sverigeparaden ska börja från. Tidningen Gringo står bakom paraden, en ”manifestation och kärleksförklaring”.

På Skeppsholmen möts jag av en mörkhyad kille i tioårsåldern. ”SVÄÄRJEEE”, skriker han och viftar. Här har samlats Stureplansblondiner och förortsnegresser, kostymnissar, reggaefantaster och hiphopgäng. Det är en bit av Sverige som har kommit till gräsplätten vid Moderna museet för att visa samhörighet.

Till min förvåning ser jag ett sällskap som ser ut som en vanlig svenneförortsfamilj, med fjällrävenryggsäckar och kaffetermosar. Till och med mormor är med! Familjen väntar lika spänt som alla andra på att paraden ska börja. Mina fördomar säger mig att de inte riktigt passar in.

Men det är nyttigt för mig att få mina fördomar krossade. Alla som är här är en del av Sverige – precis som i Stadshuset. Det är det fina med kråksången. Och nationaldagen verkar inte bli en dag för nationalism, utan en dag för kultur och sammanhållning. Eller som gringosarna skulle säga: Kärlek.

Nisha Besara