Vänsterns dåliga självförtroende

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”När gick vi med på att stöld av en platt-tv per definition är apolitisk?”

Reaktionerna på upploppen i London säger kanske något om vänsterns dåliga självförtroende, om högerns slarviga självsäkerhet och om samtligas historielöshet. Högerifrån har vi sett en självgod moralism som har gränsat till det komiska. För­fatten Marika Cobbold-Hjörne, som skriver feel-good för de halvbildade, ojade sig i Expressen, dels över sin egen säkerhet men mest över upploppsmakarnas smaklösa ha­begär: ”Jag ser hur en skrikande mobb formas till en ordningsam kö framför en sportaffär. Det hela blir en mardrömsbild av kvällsshopping med hela familjen som väntar på sin tur att

förse sig med nya Nike-dojor”.

När hon på YouTube får se två tjejer som snott rosévin blir hon hånfull: ”Rosévin?! Vad näst?

Årgången och en liten beskrivning av hur blandningen av sommarbär och nya skördat hö ger vinet dess pikanta smak”.

Vänstern nämner visserligen ökade klassklyftor och nedskärningspolitik som viktiga bakgrundsfaktorer till händelserna men håller ängsligt med om att upploppen inte är politiska utan huvudsakligen av rent kriminell karaktär. Men stopp och belägg: när blev det så det faktum att en handling är kriminell automatiskt diskvalificerar den för att vara politisk? När gick vi med på att stöld av en platt-tv per definition är

apolitisk? Att habegär utesluter protest?

Helt utan att hysa sympati med plundrarna borde det vara möjligt att se att upploppen är en politisk protest som är fullständig kristallklar i sin logik: när köpkraften är måttet på människan är den ultimata protesten att bypassa köpkraften och ta varorna. Nej, det är inte vackert och inte ädelt. Och nej, plundrarna själva skulle i många fall inte formulera stölderna som en protest eller ens formulera sig alls. Men handlingar kan vara politiska också utan en medföljande politisk deklaration. Att protesten är begärsdriven i ett begärsdrivet samhälle borde inte förfasa oss.

Jag förvånas lite över att den vänster jag sjäv tillhör blandar in så mycket känslor i sin analys. Att man liksom tar lite illa upp för att inte Londons struliga kids istället knåpar ihop en banderoll och demonstrerar för att få en fritidsgård. Det är meningslöst att tänka så. De som var ute de där augustinätterna ville kanske hellre ha en ny smartphone än en fritidsgård.

Det är inget vänstern behöver känna sig sårad av, eller på något vis sympatisera med, men att det är en oartikulerad protest från den växande gruppen förlorare som lever i hjärtat av ett alltmer otyglat konsumtionssamhälle har jag svårt att begripa varför man skulle förneka.

Cecilia Verdinelli