A-kassan växer i varslens skugga

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

16 OKTOBER 2008. Tjänstemannafacket Unionens a-kassa växer igen. I september fick den omkring 1 000 nya medlemmar berättar TCO-tidningen.

För en a-kassa med över 500 000 medlemmar - den största inom TCO - kan det tyckas blygsamt. Ändå kan medlemsökningen tyda på ett trendbrott.

Hårdast mot lågavlönade

Sedan regeringen för snart två år sedan kraftigt höjde avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som villkoren skärptes har flykten från kassorna dominerat samhällsdebatten. Över en halv miljon svenskar har lämnat a-kassan. Allra hårdast har det slagit mot lågavlönade i branscher som restaurang och handel.

Samtidigt har regeringens planer på att göra försäkringen obligatorisk misslyckats. Redan innan utredaren Sören Öman för några veckor sedan överlämnade sina förslag hade de avskrivits som ogenomförbara.

Social bomb

Den havererade arbetslöshetsförsäkringen utgör en social bomb, det vet man i regeringskansliet. Därför föreslår också den senaste budgeten en försiktig uppmjukning av reglerna för att få ersättning.

Ytligt har Sven Otto Littorin med andra ord anledning att hälsa siffrorna från unionens a-kassa med glädje. De skulle kunna tolkas som ett tecken på att det fall arbetslöshetsförsäkringen befunnit sig i de senaste åren äntligen är på väg att ta slut.

Frågan är ändå om inte Littorin och hans kollegor har än större anledning att oroa sig.

Trendbrott

Om medlemsutvecklingen i Unionens a-kassa kan tolkas som ett trendbrott inträffar det samma månad som 8 000 anställda varslades, många av dem i industrin. Trendbrottet inträffar samma månad som arbetslösheten för första gången sedan 1981 ökade från augusti till september och samma månad som arbetsförmedlingen kunde konstatera att antalet nyanmälda lediga jobb minskat med 20 000 sedan föregående år.

Nu vet vi att varselsiffrorna för oktober redan överträffar septembersiffrorna.

Borde bekymra Littorin

Om raset för a-kassornas medlemstal verkligen är på väg att vända är det knappast ett tecken på att problemen skulle ta slut. Den rimliga tolkningen är att oron nu växer på svenska arbetsplatser. Att jobb som nyss kändes säkra plötsligt är hotade, och att allt fler upplever att det är dags att se om sitt hus.

Det borde bekymra Littorin. Det är nämligen först i en lågkonjunktur som effekterna av nedrustningen av trygghetssystemet får fullt genomslag. När varslen och uppsägningarna ökar, och när arbetslösheten stiger, syns det hur arbetsmarknadspolitiken bantats. Och då märks det att hundratusentals anställda inte längre har ett försäkringsskydd om de skulle förlora jobbet.