ÅSIKT

Brist på hem och jobb skapar generation ego

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Jag hann precis växa upp, det var på håret. Jag behövde bara bo i fyra, fem andra­handslägenheter innan jag hade råd att låna till en bostadsrätt. Då var de ännu förhållandevis billiga. Köpte en etta på 35 kvadrat för 500 000 kronor 1997, sålde den för 1,1 miljoner 2001. I dag kostar den minst det dubbla, vanvett. 

Så den vägen är numer stängd för alla som inte fötts av rika föräldrar. Och hyresrätter finns inga heller.

Ändå flyttar nästan 100 personer om dagen till Stockholm, 35 000 varje år. Nä, jag vet inte var de tar vägen. De bor väl på och under och bredvid varandra i trånga studentrum. I Stockholm byggdes bara 3 500 lägenheter förra året.

■ ■ ■

I hela Sverige har 180 kommuner bostadsbrist, 45 000 bostäder måste byggas per år men bara 20 000 byggs.

Och 182 000 ungdomar är arbetslösa.

Det är inte konstigt men egentligen orättvist att de som är födda kring 1990 kallas generation ego, för vilket är alternativet? De måste tänka på sig själva, ingen annan gör det. Samhällsbyggarna går inte att lita på längre för de bygger inte längre, de säljer.

Kidsens liv har blivit kamp. De måste slåss mot sina kamrater för grundläggande rättigheter, sådant som generationer före dem såg som självklarheter. Vilket det inte var, våra privilegier hade någon kämpat sig till, men så upplevde vi det, vi som föddes så sent som på 70-talet.

■ ■ ■

Att tävling blivit medveten politik skapar ångest och apati, alternativt kampvilja och engagemang – men främst egoboostande småmoderater som inte vet att samhället inte behöver se ut så här. Som inte minns något annat och som därför hånskrattar åt de ord om rättvisa och solidaritet som ekade över landet den 1 maj.

”Eh va, det finns väl ingen rättvisa? Vi är ensamma på jorden. Ingen kommer att ge oss någonting. Det vi vill ha måste vi ta själva. Det är en djungel därute, farbror, vässa kniven, hjälp dig själv!”

För varje dag ännu en 23-åring inte hittar en bostad eller ett jobb cementeras den världsbild­en. Varje dag politiken inte bygger för framtiden är en förlorad dag.

LO verkar ha förstått vad som står på spel – ett paradigmskifte som fullbordas när bara stofiler minns tiden innan kranarna öppnades och brutaliseringen inleddes.

LO förespråkar en statlig jobbsatsning på bostäder, infrastruktur, omsorg och a-kassa som de menar skulle ge 100 000 jobb – klassisk vänsterpolitik i en klen konjunktur, lyckat prövad redan av USA:s president Roosevelt på 1930-talet. Folk får arbete samtidigt som samhällets baslinjer byggs upp.

■ ■ ■

Priset skulle bli 70 miljarder kronor (strax under vad regeringens jobbskatteavdrag1 kostat, för övrigt). Kloka ekonomer anser att det skulle pressa statsfinanserna onödigt hårt, medan en annan och växande skara kloka ekonomer anser att det ansvarsfulla vore att satsa, inte att betala av mer på statsskulden.

Själv anser jag att det låter som rena fyndpriset för att visa nya generationer att staten inte alls struntar i om de saknar jobb, bostad, trygghet.

Att det tvärtom är därför staten finns.

Livet är inte en brutal tävling, det har bara verkat så på sistone.

avFredrik Virtanen

ARTIKELN HANDLAR OM