ÅSIKT

Reinfeldts drömspel

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

”En gång brann förmodligen även Fredrik Reinfeldt för sina idéer. Och säkert syftade politiken från början till att öka friheten för fler.”

Foto: URBAN ANDERSSON
Scennärvaro? Fredrik Reinfeldt – en skådespelare? Och är Per Schlingmann i själva verket Samuel Beckett för 2010-talet?
Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson.

Det är vår, nätterna är blåa och ­korta. Jag sitter uppe och försöker förstå vad landets statsminister egentligen menar. Det känns som jag håller på att bli galen. För det är ­väldigt svårt.

”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”, sade Fredrik Reinfeldt i veckan.

August Strindberg skriver i förordet till pjäsen ”Ett drömspel”:

”Tid och rum existera icke; på en ­obetydlig verklighetsgrund spinner ­inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.”

Även i statsministerns språk blandas vardagliga ord med surrealistiska ut­sagor. Logik saknas, och röd tråd. Jag börjar allt mer tro att det hela bör betraktas som en provokation, eller en absurd pjäs.

Jag frågar Moderaternas ordförande i arbetsmarknadsutskottet Tomas Tobé på Twitter hur man ska förstå Fredrik Reinfeldt. Han svarar med att säga att skillnaden mellan moderater och socialdemo­krater är att ”moderaterna bottnar i samhällsproblemen”.

Ska jag applådera, eller lämna salongen? Vad menar han? Kanske vore det bäst att lämna över det hela till en skicklig ­teaterkritiker. Är Per Schlingmann i ­själva verket Samuel Beckett för 2010-talet?

Det som enligt Anders Borg var ­massarbetslöshet 2006 är inte mass­arbetslöshet nu, trots att arbetslösheten de facto är högre. Förklaringen till att det inte ska kallas massarbetslöshet är att arbetslösheten är högre i vissa grupper än i andra, särskilt utlandsfödda och ungdomar. Vilket den i och för sig var även 2006. Men det är inte samma sak, för då styrde ju sossarna.

Frampå morgontimmarna läser jag Fredrik Reinfeldts regerings­förklaring från 2006. Den är fullt begriplig, och bitvis bra. Där finns en klarsynt analys av att den höga arbetslösheten för ­utlandsfödda drivs av en kombination av diskriminering och sämre förankring på arbetsmarknaden. Problemet ­beskrivs som ”etnisk utsortering” vilket Reinfeldt vill ta krafttag mot.

En gång brann förmodligen även Fredrik Reinfeldt för sina idéer. Och säkert syftade politiken från början till att öka friheten för fler. Både ”etniska svenskar mitt i livet” och alla andra.

Men i stället ledde politiken åt andra ­hållet, till att utanförskapet cementerades, och ofriheten ökade i takt med klyftorna.

I dag finns inget av ilska över sakernas tillstånd kvar hos Fredrik Reinfeldt, ingen nyfikenhet, inga ambitioner. Kvar finns gnäll, maktspråk och ­taktiserande. Valet ska vinnas, kosta vad det kosta vill.

Det sägs att alla politiska ­karriärer slutar i misslyckanden. När markkontakten ­släpper och man faktiskt ­börjar tro på det ja-sägarna säger.

Kvar finns en scen, en publik, skådespelare. Och en manusförfattare som har börjat ­flippa ur.

ARTIKELN HANDLAR OM