ÅSIKT

De flesta ridolyckorna skulle kunna undvikas

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Ingen känner min häst bättre än jag, säger alla mattar och hussar. Men är det verkligen sant?

– Inte säkert och inte så ofta, säger Linda Keeling och ler. Hon är professor i etologi (läran om djurens beteende) vid Statens lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala och borde veta.

I åratal har hon studerat beteendestörningar hos höns och grisar. Nu är hon lycklig över att också få ägna sig åt älsklingsdjuren, hästarna, deras beteende och samspelet människa–häst.

– Värphöns och slaktgrisar har man forskat intensivt på i 60–70 år. Hästforskningen är mycket yngre och har

knappast fått några pengar alls. Vi har låtit känslor och tro ersätta kunskap och fakta, säger professor Keeling.

Förr användes hästen i jordbruket och armén och sköttes av proffs. Nu hanterar flera hundra tusen glada amatörer 300 000 hästar. Det innebär risker för felaktig hästhållning, samhällskonflikter och också olycksrisker. Men kan man verkligen undvika olyckor?

– Mina studier visar att cirka två tredjedelar av alla ridolyckor skulle kunna undvikas om ryttarna kunde mer om hästars beteende och hästarna var mer tränade att inte reagera så våldsamt på allt oväntat. Det mest grundläggande hos hästen är dess flyktbeteende. När människan ofta tycker att ”hästen är dum” reagerar den bara naturligt genom att kasta sig åt sidan, fly så som den måste göra i vilt tillstånd för att överleva, förklarar Linda Keeling.

– Hästfolk måste få bättre kunskap om temperamentets betydelse för hur säker en häst är. Se på polishästen Utter. Ingenting kan få honom att skena, han har bra temperament och är rätt tränad.

– Oerfarna ryttare ska inte välja en livlig, spännande häst. Det kan lätt sluta med en olycka. Alla borde ägna mycket mer tid på att träna sina hästar vid ”farliga” saker, anser professor Keeling och fortsätter.

– Hästar ska tjäna så många syften, har så många roller och hanteras ofta av amatörer. En objektiv kunskap kräver tillämpad forskning på häst och det är ont om sådana vetenskapliga studier om hästars användbarhet i samspelet med människan. Nu växer näringen fort och det finns ett väldigt behov och sug efter kunskap och information, slutar Linda Keeling.

Kunskap om säkerhetsfrågor och olycksrisker är också områden som jordbruksminister Ann-Christin Nykvist efterlyst mer forskning på. Det händer för många olyckor, åren 1998-2001 uppskattas de hästrelaterade skadorna och olyckorna till 13 000.

SLU har utifrån sina resurser gjort en jättesatsning på hästforskningen med 20 miljoner under fyra år. Hästnäringen har också tagit sitt ansvar, ATG och djurförsäkringsbolaget Agria satsar 5 miljoner i den nya Stiftelsen Svensk Hästforskning.

Hästutredningen föreslog att staten skulle satsa 5 miljoner om året i fyra år. 20 miljoner utlovade också förra jordbruksministern redan år 2000 – men ännu har inte en extra krona lämnat finansdepartementet.

Hästverksamhet innebär rekreation, motion, sociala kontakter och sport för mer än en halv miljon svenskar men handlar också om djurskydd, samhällskonflikter, olycksrisker och växtvärk i en snabbt expanderande bransch. Där behövs mer pengar för forskning.

Lena Askling

ARTIKELN HANDLAR OM