ÅSIKT

Åtta år med Reinfeldt gjorde oss fattigare

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Fredrik Reinfeldt.
LEDARE

Jag har säkert skrivit spaltmeter om hur Anders Borg förändrade Sverige. På bara åtta år har han sänkt skattetrycket och ur­holkat trygghetssystemen så att landet antagligen aldrig mer blir sig likt.

Men nu har jag börjat undra om inte Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt lämnat ett ­lika kostsamt arv efter sig.

Det började med en rapport Svenskt Näringsliv presenterade för drygt en månad sedan. Ämnet – produktivitetsutvecklingen – skvallrar kanske inte om någon kommande viral succé­, men det handlar om vårt välstånd.

Produktiviteten är ett försök att mäta hur mycket vi uträttar på jobbet. Och det är industrin som med investeringar och ­effektiviseringar driver på utvecklingen.

Mellan 1994 och 2006 steg produktiviteten i den svenska ekonomin med i genomsnitt 3,5 procent. Därefter störtdök siffran, till ungefär en halv procent om året.

Det är siffror som borde hålla oss vakna om nätterna. Sverige blev helt enkelt mycket ­fattigare.

Svenskt Näringsliv saknar ­inte förklaringar. Brist på ­kompetent personal, fungerande infrastruktur och riskvilligt kapital är ­några. Vintern 2008–2009 slog dessutom finans­krisen ut omkring 100 000 jobb i det producerande Sverige.

Men inte ens ­finanskraschen är ­hela förklaringen till Sveriges förlorade produktivitet. Och det är här Olofsson och Reinfeldt ­kommer in.

Just 2006 fick Sverige en ny näringspolitik. En politik som systematiskt byggts på skatte­rabatter just till branscher där det är riktigt svårt att effektivisera. Ibland får jag ­intrycket att delar av borgerligheten upp­fattar industrier och fabriker som något slags socialdemokratisk sammansvärjning.

Ekonomi är att hushålla med knappa resurser, och det som satsas på hushållsnära tjänster och hamburgare kan inte ­användas för att stärka exportindustrin.

Maud Olofsson subventio­nerade småskaligt byggande och hemstädning. Hon införde sänkt moms på restaurang­besök och rabatt på de ungdomar som jobbar åt snabbmatskedjorna.

Något intresse för industrins förväntningar på akut hjälp ­genom krisen ­eller långsiktiga investeringar

i infrastruktur eller utbildning har varit svårare att spåra.

Och Fredrik Reinfeldt – statsministern som i ett jultal ­beskrev produktiviteten som ett ”elitprojekt” och förklarade för häpna direktörer i Davos att den svenska industrin är ”basically gone”.

Ja, inte kan man säga att han drivit på för att upprätthålla effektivitet och konkurrenskraft. Eller produktivitet.

Åtta år med Reinfeldt och fem år med Olofsson gjorde Sverige fattigare, och känslan är att det ­faktiskt var meningen.

Att ändra på det är en minst lika stor uppgift som att återupprätta de trygghetssystem Borg förstört.

ARTIKELN HANDLAR OM