Mejla

Karin Pettersson

Sluta sträcka ut handen, Löfven

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

har ett ansvar Stefan Löfven sträcker för jämnan ut handen åt höger men han har ett ansvar mot sina väljare som faktiskt vill ha en rödgrön politik.
Foto: LINA SIKSJÖ
har ett ansvar Stefan Löfven sträcker för jämnan ut handen åt höger men han har ett ansvar mot sina väljare som faktiskt vill ha en rödgrön politik.

25 NOVEMBER 2014. Löfvens strategi

Det var statsmannamässigt i början, men gränsen är fin mellan storhet och förnedring.

Stefan Löfven vill visa ­väljarna att han är en sam­arbetsman som står över käbbel och tjafs. Senast i helgen sa han från New York att hans hand fortsätter vara utsträckt till C och FP.

Som svar kom det vanliga hångarvet från Annie Lööf och Jan Björklund.

Socialdemokraterna gick till val på förändring. Bättre och mer jämlik skola, fler händer i vården, upprustade trygghetssystem och tåg som går i tid.

Just skolan var väljarnas överlägset viktigaste fråga, trots att borgerliga ledarskribenter nu låtsas som att valet handlade om flyktingpolitiken.

Alliansen kollapsade i valet. Ändå hoppas nu den borgerliga fyrklövern att Stefan Löfven ska regera ­vidare som deras gisslan. Att han ska sitta av fyra år som en historiskt svag statsminister och glatt ­ägna sin tid åt att administrera förra mandatperiodens borger­liga reformer.

Så att Alliansen kan ­komma tillbaka 2018 och fortsätta där de var.

Stefan Löfvens strategi har hittills varit att vänta på att C och FP snällt ska ta den där handen och börja samarbeta.

På papperet är det en klok idé. Det finns många politikområden där partierna ligger ganska nära varandra och där det rent rationellt skulle kunna gå att komma överens.

Men politik är inte rationellt.

Nästa vecka är det budgetomröstning i riksdagen. Senast då avgör SD om ­Löfvens budget går igenom. Eftersom Allianspartierna meddelat att detta är deras sista gemensamma budgetmotion uppstår i så fall ett nytt läge i svensk politik, med fler öppningar för överenskommelser över blockgränsen.

Det vore bra. Men det är nog ändå dags att konstatera att S behöver komplettera sin strategi.

I minoritet måste man ­regera som om det vore ständig valrörelse. Detta eftersom det är de relativa styrkeförhållandena i väljaropinionen som avgör om man kan sitta kvar – och om de andra partierna ­känner sig tvingade att kompromissa eller inte.

Löfven kan inte göra som Reinfeldt efter valet 2006: riva av impopulära reformer de första två åren och hoppas att väljarna kommer till­baka. Han måste ha opinionen med sig hela vägen.

Han har dessutom ett ­ansvar gentemot de väljare som förde honom till statsministerposten. De vill inte ha status quo. De vill faktiskt ha rödgrön politik.

Stefan Löfven må ha ett svagt mandat, men det är långt större än Alliansens – om man nu inte vill räkna in SD i deras regerings­underlag.

Trots läget i riks­dagen så finns det en hel del statsministern kan göra.

Det går att använda linjetal och utspel för att skapa debatt.

Det går att välja några politiska ­strider där S vet att de har väljarna med sig och ta fajten – oavsett om man ­vinner eller förlorar. Så flyttar man agendan, och samtalet.

Stefan Löfven kan tillsätta utredningar – exempelvis en ny maktutredning eller en om grön ­skatteväxling. Det skulle ge både bra ­beslutsunderlag och skapa en diskussion om social­demokratiska hjärtefrågor.

Statens myndigheter kan i stor utsträckning styras via regleringsbrev. Det går att föra en aktiv, värderingsstyrd utrikespolitik, ett ­område som regeringen äger. Erkännandet av Pale­stina är ett bra exempel på detta. Utnämnings­makten ägs också av rege­ringen och till skillnad från Alliansen bör Löfven se till att hitta de bäst lämpade personerna för olika uppdrag.

Visst ska Löfven vara ­inställd på samarbete och kompromisser under ­kommande år.

Men den som står med mössan i hand skapar sig ­inte någon vidare stark förhandlingsposition.

Det här är inte en normal mandat­period. Det är ett krig, som lika mycket ut­spelar sig i offentlig­heten som i riks­dagens förhandlingsrum. Och där väljarna måste vinnas varje vecka.

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN