ÅSIKT

Vi var smugglare genom Berlinmuren

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Femtonårsdagen av Berlinmurens öppnande har just firats. Då dyker som på beställning upp någon gnällspik som säger att Sverige var det enda land som inte ville vara med och fira. Särskilt socialdemokraterna har velat utebli.

Det där känner man igen från läget för femton år sen. Då var det Carl Bildt som gick i spetsen med påståenden om att svensk socialdemokrati – underförstått: Olof Palme – aldrig ville ha någon förändring i Östeuropa.

Palme var död sen några år och kunde inte försvara sig. Men någon gjorde mig uppmärksam på hur snabbt Palme varit ute med tal mot Berlinmuren och ofriheten i Östeuropa. Så här lät han 1970:

”Vi läser i tidningen om en byggnadsarbetare i Östberlin som söker fly över muren och taggtrådshindren. Några meter från gränsen hejdas han av en kulkärve. Hans namn glömmer vi snabbt. Men kanske finns bilden av hans hand som griper över taggtrådsstängslet kvar på våra näthinnor. Och det hände och händer få mil härifrån.”

Ni säger: Hålla tal är en sak men hur var det i praktiken?

Då ska jag för första gången berätta att Palmes närmaste medarbetare under många år, Kjell Larsson, deltog i ett verkligt demokratiskt genombrytande vid den där muren.

Kjell kan inte berätta själv, cancern tog ju honom häromåret efter hans period som miljöminister. Men jag var med i Berlin den där dagen i början av 80-talet. Och vi två finns på foto från Unter den Linden.

Vi hade bevistat en socialdemokratisk partikongress i Västberlin. Nu skulle vi åka över till öst på ett endagsvisum. Där skulle vi träffa en östberlinare som var motståndare till kommunistregimen och ville arbeta på dess fall.

Det gick utan problem. De östtyska gränsvakterna och deras hungriga hundar släppte igenom oss vid gränsövergången Friedrichstrasse. De såg inte in i fickorna där vi hade med oss smuggelgodset. Ingen bomb, bara ett antal artiklar ur västliga tidningar. Tillräckligt farligt för den här regimen.

Efter att ha rört oss kors och tvärs genom Östberlin träffade vi vår kontaktman som blev rörd över de västliga pressklippen. Vilken värld.

Och Kjell och jag åkte tillbaka till vår västliga trygghet.

Det gick några år och plötsligt föll muren. Nu bara väntade vi på att vår man i Östberlin och många fler skulle återgälda med att rösta socialdemokratiskt.

Det gick inte riktigt så. I det första fria valet i det sammanslagna Berlin var det CDU, Carl Bildts broderparti, som vann. ”CDU utlovade en ljus framtid för Berlin, men den starka splittringen som syntes i valresultatet var en varningssignal”, skriver den amerikanske historieprofessorn Clay Large i ett nytt stort arbete om Berlin.

Det hade man kunnat läsa om i det största skönlitterära arbetet om Tysklands återföre­ning, blivande Nobelpristagaren Günter Grass ”En invecklad historia”.

Reaktionerna när det tyska originalet kom 1995 visade splittring på liv och död. Eller åtminstone heder och ära.

Många uthärdade inte att Grass inte ville stå i givakt inför den tyska enheten med löftena från kansler Kohl, Bildts store vän, att östra Tyskland snabbt skulle bli ett blomstrande landskap. Jo, det var utmanande att skriva som Grass: ”En vacker dag kommer man att önska att Muren fanns där igen.”

Grass, som politiskt stått nära de västtyska socialdemokraterna, kallade ändå DDR ”stalinistisk kommandoekonomi”. Men han ville ge röst åt människorna som blivit kvar i utkanten av den nya marknaden, många utan jobb eller hopp.

Vår kontaktman i Östberlin, mottagare av vårt blygsamma västliga smuggelgods, kanske var en av dem.

Dieter Strand

ARTIKELN HANDLAR OM