ÅSIKT

Kompispolitiken förtjänar all ilska

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Välfärdskapitalets jättar omsätter årligen tiotals miljarder kronor. Men betala skatt vill de inte.

I veckan avslöjade Dagens Nyheter hur bolag som Attendo, Academedia och Aleris år 2012 bara betalade 26 miljoner kronor i bolagsskatt.

Bolag som ska vårda och utbilda svenskar tar emot enorma summor i skattemedel men är ointresserade av att ge annat än småsummor tillbaka till samhället.

Men det finns förstås folk som inte nöjer sig med smått.

Kontakter avgörande

I dag presenterar tankesmedjan ­Tiden en rapport med den iögonfallande titeln ”Oligarkerna – vinnarna i spelet om välfärden”.

Här får vi träffa de politiker och tjänstemän som drev igenom privatiseringen av välfärden och nu äger eller ­leder välfärdsbolag.

Vi får stifta bekantskap med riks- och lokalpolitiker som genom sin position eller personkontakter tagit över offentliga verksamheter när de privatiserats. Vi får träffa männen (ja, det är mest män) som styr och ställer i välfärds­kapitalet.

De heter saker som Gustaf Douglas, Henrik Borelius, Bijan Fahimi, Peje Emilsson, Anders Hultin och Patrik ­Tigerschiöld. De är ­moderater, folkpartister eller har täta band till de borgerliga partierna och i enstaka fall S.

De står lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv nära och de har tjänat pengar – mycket pengar – på privatiseringarna.

Väljarnas vrede mot vinst i välfärden handlar förstås också om detta, om kompispolitiken.

I välfärden växer det fram en grotesk form av företagsamhet som bygger på att man känner rätt personer. Här kan man genom sina kontakter köpa en vårdcentral av kommunen för 700 000 kronor och ­sedan sälja den vidare för 20 miljoner.

Tilltron borta

Förtroendet för samhällets institu­tioner urholkas när samma personer som privatiserade välfärden nu tjänar på det. När skattepengar trixas bort ­eller blir privata vinster är det förödande för tilltron till det offentliga.

Men regeringen varken vill eller kan se problemet. De kommer inte leverera några politiska lösningar.

Det är ju deras vänners och familjers livsföring som står på spel. Moderata ministrar vet att de kan bli av med sin plats i jaktlaget om de skulle stå upp för allmänintresset.

avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM