ÅSIKT

Rymningen tyder på stora systemfel

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Säkerhetsrutinerna tyder på stora brister i systemet. Att en fånge lyckas ta sig ut en andra gång från ett av Sveriges säkraste fängelser är oacceptabelt. Nu måste politikerna ta ett krafttag och inte gapa om varandras avgång.
LEDARE

Tony Olsson, Malexandermördaren, lyckades tillsammans med tre andra fångar rymma från Hallanstalten. Ilskan, oron och såren från sommaren 1999 rivs upp igen.

Säkerheten på och runt landets fängelser måste ifrågasättas. Rymmarna sköt sig ut från Hall och tog en fångvårdare som gisslan. Hur kunde vapen komma in på anstalten? Hur kunde Tony Olsson ta sig ut ur sin cell?

Andra gången de rymmer

Daniel Maiorana, nu på fri fot tillsammans med Tony Olsson, fritogs i januari i år från Kumlaanstalten. Sedan flyttades han till Hall. Att samma brottsling kan rymma två gånger på kort tid, från två olika fängelser, är en skandal.

Det spekuleras i att någon anställd skulle vara rymmarnas medbrottsling. Än är det för tidigt att säga något säkert om det. Hallanstalten har beslutat om, men ännu inte satt upp, metalldetektorer. Även om metalldetektorer hade funnits hade de inte använts dygnet runt. Det finns det inte pengar till, hävdar fängelseledningen. Under sommaren har Hall haft mindre personal i tjänst nattetid. Också det eftersom pengar saknas.

Att bära vapen är en farlig väg

Redan hörs krav på att fängelsepersonal borde bära vapen. Det är en farlig väg som skulle göra fängelserna mer osäkra än säkra. Vad hade hänt på Hallanstalten natten mot onsdag om också fångvårdarna hade varit beväpnade? Hur många hade då skadats i skottlossningen?

Förtroendet för den humana kriminalvården, som inte bygger på personalens vapenmakt, kräver säkra fängelser. Säkerhetsrutinerna måste minimera risken för rymningar och vapen inom murarna. Att Tony Olsson lyckades ta sig ut från Hall tyder på oacceptabla systemfel. Inte bara den enskilda händelsen, utan anstalternas säkerhetsrutiner över huvud taget, måste utredas. Kriminalvården måste få tillräckliga resurser för att vara säker.

Justitieminister Thomas Bodström, ytterst ansvarig för den svenska kriminalvården, betecknar rymningarna som en ”oerhört allvarlig händelse”. Han har utsett den förre rikspolischefen Björn Eriksson till oberoende utredare av händelsen. Bodströms upprördhet får inte stanna vid ord. Rymningarna måste få konsekvenser i praktisk politik.

Moderaternas Fredrik Reinfeldt, centerns Maud Olofsson, folkpartiets Lars Leijonborg och kristdemokraternas Mats Odell kräver på grund av rymningarna Bodströms avgång. Deras snabba utspel luktar billig partitaktik. Politikernas tanke- och handlingskraft borde, i det här läget, ägnas åt hur den svenska fångvården ska bli säkrare. Inte till att gapa om varandras avgång.

Thomas Bodström ska inte avgå. Han ska, tillsammans med berörda myndigheter, ta sitt ansvar och se till att landets fängelser blir säkra.

ÅP