ÅSIKT

Lita inte på frun och svärdöttrarna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Har du nån fru, dotter eller svärdotter som kan ta hand om dig? Det frågar kommunerna när de bedömer vilken omsorg en äldre människa ska få av det offentliga. Det är som om männen inte finns. Åtminstone inte på hemmaplan, när maten ska lagas, sängen bäddas och golven dammsugas.

Samtidigt räknar Socialstyrelsen och kommunerna med att det obetalda arbetet ska rädda framtidens äld-reomsorg.

I glappet mellan fler äldre och färre unga (inte minst som vill jobba inom vården och omsorgen) ska de anhöriga (läs kvinnorna) kliva in som barmhärtiga samariter. De ska rädda både omsorgen om de äldre och kommunernas ekonomi.

Ofta beskrivs det som något positivt, snarast romantiskt. ”Titta på medelhavsländerna, där vet folk minsann att ta hand om varandra. De yngre generationerna visar tacksamhet mot de äldre”, sägs det.

Vadå ”folk”? Vadå ”yngre” och ”äldre”? I samhällen med bristande offentlig omsorg är det kvinnorna som sköter om de gamla. Männen har sällan något med saken att göra, annat än som vård- och omsorgstagare.

I det sammanhanget är bilaga 13 till den statliga långtidsutredningen, trots sitt hopplösa namn, en fröjd att läsa. Den analyserar läget för äldreomsorgen och slår fast att mäns obetalda arbete – och kvinnors betalda arbete – måste öka. Det skulle innebära fler söner, svärsöner och makar som kunde ta hand om sina äldre anhöriga. Samt mer skattepengar till välfärden, när kvinnorna förvärvsarbetade mer.

Långtidsutredningen pekar ut föräld-raförsäkringen som en viktig trendsättare. Dagens modell, där föräldrarna kan överlåta dagar på varandra och där taket innebär att man procentuellt sett får mindre ersättning ju mer man tjänar, gör i de flesta fall att kvinnan tar ut mest föräldraledighet. ”Ett minimikrav på familjepolitiken bör vara att de ekonomiska drivkrafterna inte motverkar jämställdhetsnormen”, påpekar långtidsutredningen syrligt.

Om föräldraförsäkringen individualiserades skulle kvinnorna vinna mark i arbetslivet och fler män ta mer ansvar för barn och hem. Undersökningar visar att föräldraskap och (o)jämställdhet hör ihop. Om kvinnan är hemma längre med barnen sätts ett mönster som lever kvar även när barnen blir större: det blir hon som lagar mest mat, städar mest och tvättar mest.

Långtidsutredningen bär genusglasögon. Den uppmanar politiken att erkänna vilken roll könsroller spelar, i stället för att bara utgå från att människors sätt att leva sina liv styrs av ”kortsiktiga ekonomiska överväganden i ett socialt vakuum”.

När ska social- och familjepolitiken anta den uppmaningen och på allvar uppmuntra män att arbeta mer obetalt och kvinnor mer betalt?

ÅP