ÅSIKT

EU är som ett trasigt lokomotiv

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: FOTO: AP
Att krisen i Grekland har lyckats förlama Europa i fem år och riskerar att stjälpa hela EMU visar på konstruktionens skörhet.

Vad håller på att hända med Europa? Det är frågan som ligger där under hela Greklandskrisen. Toppmöte efter toppmöte, passerad deadline efter passerad deadline. Vart är vi på väg?

I dag träffas EU:s samtliga 28 regeringschefer för krismöte. Det sägs åter att detta möte kan avgöra allt.

Det kan gå åt tre håll för det krisdrabbade Grekland.

EU-ledarna kan mycket väl enas om ett avtal. Grekland går med på tuffa reformer, lika tuffa som de befolkningen sa nej till i folkomröstningen nyligen men med den viktiga skillnaden att långivarna går med på någon form av skuldnedskrivning eller omförhandling av lånen.

Det andra alternativet är att man inte kommer fram till något alls. Det har trots allt hänt förr. Grekland förblir i eurozonen och försöker ta sig fram bäst det kan med hjälp av någon form av bankräddning, skulle man kunna tänka sig.

Det tredje scenariot är att dagens möte blir det första rejäla steget mot ett grekiskt utträde ur euron. Regeringen säger nej till nedskärningar, långivarna säger nej till skuldavskrivning och den Europeiska Centralbanken slutar hålla landets ekonomi flytande. Den grekiska regeringen tvingas introducera en parallell valuta och EU börjar snart diskutera humanitär hjälp till det grekiska folket.

Vladimir Putin gnuggar händerna.

Ungefär.

Många vill ta eurokrisen till intäkt för att EU som idé är körd. Oundvikligen intellektuellt och ekonomiskt kapsejsad mot grekiska klippor vid Medelhavet. Populister från höger till vänster, från Alternative für Deutschland i Tyskland till Beppe Grillos italienska vänster predikar den europeiska idéns omöjlighet.

Och de kan mycket väl ha rätt. Att något så litet som den grekiska ekonomin (mindre än två procent av eurozonen) har förlamat Europa i fem år och riskerar att stjälpa dess största prestigeprojekt EMU visar oundvikligen på hela konstruktionens olidliga skörhet.

Kanske var det så att femtio år av fred gav Europa hybris. Vi fick för oss att den europeiska gemenskapen var stabil nog för att våga riskeras på det ekonomiskt mycket skakiga projekt som den gemensamma valutan alltid var.

Men vi hade fel. Valutan som skulle föra Europas folk närmare har i stället ökat spänningarna.

Den var med största sannolikhet ett misstag.

I den tyska tidningen Die Zeit återberättar den polsk-holländske Oxford professorn Jan Zielonka ett gammalt sovjetiskt skämt:

Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev sitter alla på ett tåg. Plötsligt stannar det. Loket har gått sönder.

Stalin blir rasande och ställer upp tågpersonalen mot väggen och skjuter dem, Chrusjtjov försöker återuppliva dem men Brezjnev föreslår att man helt enkelt ska dra för gardinerna och låtsas som om tåget fortfarande rör sig.

Detta ska inte bara ses som tips till SJ utan som en beskrivning av hur EU-ledarna agerar, enligt Jan Zielonka. De gör som Brezjnev: drar för gardinerna och låtsas som om vi fortfarande är på väg någonstans.

Men det är vi inte. Den Europeiska Unionen har gått sönder.

Allt annat är bara en tidsfråga.

Å andra sidan. I veckan höll Guy Verhofstadt, den tidigare belgiska premiärministern och nuvarande ledaren för den liberala gruppen i EU-parlamentet ett tal. Och det var väl egentligen inget särskilt märkvärdigt med det. Han stod upp i EU-parlamentet och talade riktad mot den grekiske premiärministern Alexis Tsipras som var på plats i kammaren.

Men detta tal sågs av sju miljoner människor via social media.

Varför det?

För att detta trots allt är vad som också har skapats de senaste åren: vi har fått en europeisk konversation. En debatt, om ni så vill. En helt ny medvetenhet hos vanligt folk om den europeiska politiska arenan.

Plötsligt vet de flesta av oss några grundläggande grejer om tysk inrikespolitik och vi har en åsikt om de grekiska socialförsäkringssystemen. Vi noterar hur den finska regeringen kan spricka på Greklandskrisen och förstår att Lettlands och Litauens motstånd mot skuldavskrivningar har att göra med att de aldrig fick någon själva.

Vi tycker saker. Vi bråkar. Det finns en idé om skuldkrisen som vänstern över hela kontinenten i hög grad delar.

Och en annan som högern delar.

Att det skulle skapas en europeisk debatt på detta sätt ansågs för bara några år sedan som omöjligt. I dag är den ett faktum. Och det gick mycket fortare än den mest fanatiske EU-federalist kunde förutse.

Men betyder det något?

Europa har alltid utvecklats genom kriser, heter det. Det är enda gången som det här gnissliga dyra maskineriet simultantolkat på 24 språk lyckas få något gjort.

Detta kan vara sant. Vi kan vara inne i en utveckling som paradoxalt nog kommer leda till ett bättre och kraftfullare EU.

Om nu euron inte kollapsar i morgon. Eller i övermorgon. Eller i augusti.

Kanske sitter vi trots allt inte på ett tåg som står still.

Men om det nu är så att eurokrisen kommer att leda till ett starkare Europa: behövde det då ske till ett så fruktansvärt högt socialt pris?

Oavsett om vi står still eller inte: detta är onekligen en mycket läskig resa.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM