ÅSIKT

Låt inte järnstaketet begränsa lilla Estelle

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Runt Haga slott i Solna reser sig ett högt järnstaket. Övervakningskamerorna är hotfullt riktade ut mot den omgivande Hagaparken. Att ens närma sig slottet är lite nervöst, man anar att Säpo ligger i buskarna och spanar.

Men lika många kameror är riktade inåt, mot själva slottet och mot familjen som bor där.

I dag döps Estelle Silvia Ewa Mary, svensk prinsessa och hertiginna av Östergötland. En dag är det tänkt att hon ska sitta på den svenska tronen och vara det här landets statschef. Hennes kungliga höghet. Drottning Estelle.

Men det är långt dit.  Först ska hon få vara ett barn och hennes barndomshem ska vara i Hagaparken.

Det är en fantastisk plats: koppartälten, Gustav III;s paviljong, Ekotemplet, Haga slottsruin och den storslagna utsikten över Brunnsviken. På andra sidan ligger Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet. "Känn historiens vingslag i den fantastiska uppländska naturen", kanske det står i en turistbroschyr.

Jag tänker mig en filmscen, det är försommar och en liten flicka leker för sig själv bland träden. Vad leker en liten flicka? Att hon är Batman eller en prinsessa, kanske.

Inte långt därifrån leker en annan liten flicka, hon leker samma sorts lek bland samma sorts träd. Deras världar är oändliga och deras fantasi kan spränga alla gränser. Plötsligt möts de. De ser på varandra. De är lika gamla, fyra år så där. I bland är det så här vänskap börjar, när fyra barnögon möts i skogen.

Men inte i dag. Inte nu. Det står ett järnstaket emellan dem, ett kameraöga stirrar stumt. En är inne, en är ute.

Sällan blir monarkins absurditet så tydlig som när monarkerna är barn. I dag döps en prinsessa. På köpet döms hon till livstidsfångenskap i en gyllene bur, till en framtid utan valfrihet, till en begränsad och låst tillvaro.

Svenskarna gillar sitt kungahus, särskilt en dag som denna. Familjelyckan i Slottskyrkan går inte att värja sig emot. Lika lite går det att värja sig emot känslan av att det där lilla barnet i prästens famn förtjänar ett liv som inte låter sig kringskäras av ett järnstaket i Solna.

avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM