ÅSIKT

USA:s Irak-krig går bäst på bio

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Filmernas bild av de dödliga konflikterna

Foto: ap
Ingen enkel film ”The Hurt locker” är inte politiskt enkel; den skildrar krigets villkor. Kanske kan den betraktas som på en gång solidarisk med soldaterna och som förödande kritisk mot de uppdrag den imperialistiska makten gett dem.

21 mars 2010. Irak på vita duken

”Kriget är en drog”. Meningen uttalas som en inledning till filmen ”The Hurt locker”, Kathryn Bigelows iscensättning av Irak- kriget. Hon skildrar tre amerikanska soldater i Bagdad; de desarmerar bomber och utför uppdragen på en gång mycket nära både döden och den stora triumfen. Ett dramatiskt, obevekligt existentiellt tillstånd. Sådan är, föreställer jag mig, krigets drog.

De tre soldaterna vandrar fram mot kraftmätningen med de dödliga bomberna som om de gick till en avrättning. De följs diskret fientligt av irakier, bortvänt likgiltiga eller i färd med att utlösa en dödande attack.

Bigelows film är inte politiskt enkel; den skildrar krigets villkor. Kanske kan den betraktas som på en gång solidarisk med soldaterna och som förödande kritisk mot de uppdrag den imperialistiska makten gett dem.

”Green zone”, Paul Green-grass’ film, ställer, mitt i all action, den grundläggande frågan: Varför inleddes bombningarna av Irak? (I går var det årsdag av kriget. Det sjunde året.) Greengrass berättar om jakten på the Smoking guns, det vill säga Saddam Husseins massförstörelsevapen. Det fanns inga.

En stor politisk lögn, byggd av Vita huset, spridd till och av Nato-pudlarna, användes för att rättfärdiga ett krig som dödade minst hundratusen, drev miljoner från sina hem och ödelade ett land. ”Green zone” är befriad från den våldspornografi som sliter sönder Brian de Palmas försök att, i filmen ”Redacted”, mobilisera antikrigsaktioner.

”Green zone” lånar över en del rekvisita från Rajiv Chandrasekarans bok ”Imperial life in the Emerald City”. Boken ställer ut USA-hovets liv i Bagdad. Medan bomber och inbördeskrig härjade landet öppnade USA:s vice kung, Paul Bremner i den välbevakade gröna zonen, simbassänger, golfbanor, pornofilmshoper och inbjöd dekorativa kvinnor till soldatdisco för att muntra upp ockupationsmaktens utsända.

En 24-årig amerikan, utan ekonomutbildning, fick uppdraget att dra igång Bagdads börs och en handfull studenter ombads rita Bagdads framtida trafiksystem. De kopierade trafikmodeller från Maryland. Chandrasekaran, som så detaljerat och välinformerat skildrar detta galna krigsparadis, var Washington Posts utsände i Irak.

I Greengrass fiktiva ”Green zone” får huvudpersonen uttala den enkla, avgörande meningen: ”Jag vill finna sanningen, resten gör detsamma.”

I Storbritannien håller en offentlig kommission på att ringa in så mycket som finns kvar av just sanningen. Irakkrigets skyldiga, från Tony Blair till krigslojala statsbyråkrater, frågas ut. I februari vittnade Clare Short. Hon återskapas i den allvarligt komiska Irak-filmen: ”In the Loop”. I den fäller den brittiske biståndsministern

Simon Foster några egenartade repliker om ett förestående krig i Mellanöstern; de tolkas omedelbart som stöd för Irak-invasionen. Clare Short var också biståndsminister och ställde sig omedelbart, med obegripliga argument, på Blairs krigiska sida. Hon ångrade sig sedan, sa sig vara missförstådd. Hon var egentligen – som filmens Simon Foster – mot kriget, fast hade inte hunnit göra en politisk kostnadsanalys av vad ett nej skulle kosta. Short ramlade genom politikens alla skyddsnät.

Irak-kriget tycks ändå inte som i Stanley Kubricks oöverträffade ”Dr Strangelove” sluta med att det förintande massförstörelsevapnet släpps loss. Irakierna har istället gått en ibland riskabel promenad till valurnorna. Politiska alternativ bjuds helt seriöst ut och det är en framgång. Dessvärre speglar de politiska partierna främst den blodiga etniska och religiösa rensning som kännetecknat krigsåren.

Shiamuslimernas huvudriktning samlas bakom sittande premiärminister. De mer revolutionära inom shiariktningen röstar på al-Sadr. Sunnimuslimer väljer Alawis mer sekulära parti. Kurderna, som vunnit mer självständighet genom kriget, föredrar kurdiska partier. Oklarhet råder om hur den väldiga, ofta välutbildade, irakiska diasporan röstar.

Medan Irak alltmer lämnas att bygga upp sitt skövlade land, utsätts Afghanistan ännu för USA-alliansernas bomber.

Den fransk-afghanske regissören och författaren Atiq Rahimi senaste bok heter symboliskt nog: ”Tålamodets sten”.

avOlle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM