ÅSIKT

Almodóvar skapade det nya Spanien

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Han synliggjorde alla de som förföljts under högerdiktaturen

Foto: AFTONBLADET BILD
”Volver” skildrar uteslutande kvinnor. Här Penelope Cruz som Raimunda och Carmen Maura som Abuela Irene.

Kniven glimmar till när Raimunda (Penelope Cruz) sköter om disken. Mord eller död annonseras, obönhörligt som när Henrik Ibsen i första scenen hänger upp ett gevär på väggen.

Några minuter senare kletar blodet vid köksgolv och Raimundas slitne man. Bilder ut Pedro Almodóvars senaste film ”Volver” – Att återvända.

Almodóvar vänder tillbaka till sitt kärva barndomslandskap La Mancha, Don Quijotes hem.

En ohygglig vind sveper över kyrkogården, där kvinnor vårdar minnet av de döda, oftast män.

Jag minns annars från år i Spanien att kyrkogården ofta samlade till fest.

– Män dör tidigare än kvinnorna eller blir galna av den hårda vinden, säger en av kvinnorna.

Hos Almodóvar är kvinnor starkare än män. ”Kvinnor får mig ofta att tänka på komedi. Män driver mig mot tragedin”, säger den spanske regissören. I hans filmer bygger männen och fäderna sin makt på det patriarkala, ibland är de bara frånvarande. Kvinnorna blir ofta hos Almodóvar till avbilder av hans mamma, som han gärna berättar om och ibland filmat. De är storslagna, förlåtande och försonande som Manuela i ”Allt om min mamma”. Fast hans mest motbjudande gestalt är faktiskt en kvinna, modern i Matador, den oförsonliga Opus Dei-troende som säljer ut sin son.

Gör upp med det förflutna

”Volver” skildrar uteslutande kvinnor. Tre generationer som måste göra upp med och befria sig från ett förflutet som sliter sönder deras vänskap och dem själva. En död moder stiger upp ur graven, återvänder till livet och ställer till rätta. Almodóvar finns nära den magiska realismen och surrealismen.

Almodóvar visar, som ofta, på motsättningen land och stad. Den lilla lantliga byn i La Mancha med de svartklädda kvinnorna, tätt tillsammans som stora fåglar, besvärjer sorgen, rabblar böner och kindpussas. Någon kan dock dra i sig en joint.

Den stora staden, Madrid, erövrade Almodóvar strax efter Francos död 1975. Den gamla ideologin, inpyrd av militaristisk nationalism, machista, förtryckande och hycklande familjegemenskap och kletigt inskränkt katolicism sprättades upp i Almodóvars filmparodier. Viktigare än något annat för att ändra den spanska kulturen.

I filmen ”Matador” skildras till och med den helige tjurfäktaren som en kvinnokliché, kokett dansande, beredd att förföra tjuren.

Prästerskapet, Franco-tidens allierade med uppgift att skydda moral och kärnfamilj, blir till fingrande, lystna pedofiler i ”La Mala Educación”, för mig Almodóvars mest självbiografiska film.

Almodóvar steg under sent 70-tal ut från sin tjänst på televerket och byggde den omtumlande rörelsen kring La Movida: festen, hedonismen, postmodernismen, punken, den nya konsten och musiken. Och plötsligt befolkades Madrid, åtminstone i Almodóvars filmer, av transvestiter, homosexuella, dragshow-artister, prostituerade, drogbesatta, galna – alla de som gjorts osynliga eller förföljts under högerdiktaturen.

Almodóvar romantiserar inte, eller sentimentaliserar. De som vi kallat avvikare lever med samma problem som majoritetsbefolkningen: oro för barnen, rädsla för att kärleken ska upphöra eller för sjukdomen som hotar tugga sönder kroppen. Här finns Almodóvars stora uppror, det som skrämmer de konservativa: minoriteterna lever liv som i huvudsak är spegelbilder av alla andras.

Kulturell revolution

Regissörens lojalitet, värme och människokärlek är också en kulturell revolution mot den inskränkta, unkna, förtryckande fascismen, länge förenad med katolska kyrkans elit.

”Volver” är, som så ofta hos Almodóvar, en väldig melodram med mord, incest, blod, trolöshet och till slut försoning. Den aningen absurda handlingen förenas med stunder av stark kvinnosolidaritet och utflykter i rena socialreportage i Madrids eländiga förorter.

Musiken ingår som en central del i Almodóvars estetik. Man kan lika lite tänka honom utan Alberto Iglesias som man kan föreställa sig Fellini utan Nino Rotas musik. Den här gången, precis som i ”Tala med henne”, samlas filmens hela tema i en sång. Penelope Cruz sjunger den argentinske tangomästaren Carlos Gardel. Sången handlar om återvändandet, också om de döda. Sorgliga gestalter som ändå lever vidare, beredda att ordna upp våra liv. Fast då måste de ta sig tid att stiga upp ur gravarna för en stund. För Almodóvar är allt möjligt.

Olle Svenning