ÅSIKT

Solidariteten behöver en riktig globalisering

LEDARE

Sommaren är här och politiken tycks ha gått på semester. Ledarredaktionen passar på att blicka framåt. Varje söndag i sommar får du möta en intressant person som tänkt till om framtidens stora frågor.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag: stiftsadjunkt Anna Karin Hammar om solidariteten.

Foto: Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt i Uppsala, menar att kyrkan med sin roll på både det lokala och det världsvida planet har en viktig roll i globaliseringen.

I Torgny Lindgrens novell Övriga frågor beskrivs ett möte med den socialdemokratiska partiföreningen. En av medlemmarna vill diskutera solidariteten men vet inte riktigt var på dagordningen han ska ta upp frågan. Till slut bestämmer han sig för att väcka den under punkten ”övriga frågor”. Problemet är bara att när mötet kommit dit har deltagarna druckit sitt kaffe och gått hem.

Jag söker upp en av Svenska kyrkans företrädare, stiftsadjunkten Anna Karin Hammar i Uppsala, för att diskutera solidaritetens framtid.

Hur är det ställt med solidariteten?

Anna Karin Hammar blir glad av min fråga. Hon var med och introducerade begreppet i kyrkornas världsråd en gång på 1980-talet – då handlade det om solidaritet med kvinnorna.

– Begreppet var kontroversiellt och jag minns att jag i ett franskt lexikon hittade en bra formulering i stil med: Man kan inte själv utvecklas om inte den andra utvecklas.

Solidaritet handlar om relation och ömsesidighet. Hammar hänvisar till kvinnorörelsens uttryck, att ”ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria”. Liksom arbetarrörelsen uppstod i vetskapen om att ingen arbetare är fri förrän alla är fria.

– Kyrkans ord för solidaritet är diakoni. Tyvärr har ömsesidigheten emellanåt försvunnit. Det har handlat mer om att någon professionell hjälper en utsatt människa ovanifrån, säger hon självkritiskt.

Samma problem finns i samhället i stort. Välgörenheten springer ur både ekonomismen och klientalismen. I båda fallen saknas ömsesidigheten, detta att vi som medmänniskor står i relation till varandra.

Hur kan ömsesidighet skapas i en tid av splittring och segregation?

– Solidaritet är bara möjligt om man kan möta varandra, se varandras likheter och olikheter. Via medierna kan vi ta in hela världen men problemet är journalistikens objektivering av människor. Det blir alltför ofta ett uppifrån- och nedperspektiv. Samma kritik kan riktas mot predikan som glömmer den mänskliga erfarenheten och stannar vid det analytiska.

I kyrkan finns diakonerna och de som jobbar för Svenska kyrkan utomlands och i Lutherhjälpen. Dessa grupper bär på en enorm erfarenhet av hur situationen är för dem som har minst makt i samhället. Den erfarenheten kanaliserades en gång i tiden av folkrörelsedemokratin.

– Socialdemokratiska partiet måste åter bli rotat i erfarenheten av solidaritet, säger Hammar bestämt.

Anna Karin Hammar hör till de spännande teologer som förenar en radikal kristendomstolkning med samhällsengagemang. Som teologistuderande i Lund lyssnade jag ofta till hennes ord i Domkyrkans krypta, där hon och studentprästerna höll gudstjänster och debatter.

I boken ”Globalisering – ett problem för kyrkan?” skriver Hammar om faran med ”absolutifieringen av marknaden”. Det som nu sker är en global omstrukturering där ekonomiska, finansiella och teknologiska krafter försöker göra världen till en enda marknad. Till detta finns en som Hammar kallar ”globalismen”, ett slags ekonomism på global nivå.

Som motkraft till detta skulle Anna Karin Hammar vilja se en solidaritetens globalisering. Kyrkan har med sin tvådelade räckvidd – den är både verkligt lokal och samtidigt världsvid – en viktig roll. Hammar kallar det för kyrkans ”glokalitet”, där det globala och lokala möts.

Vår tid är paradoxal. Å ena sidan sker en väldig integration i Europa med unionsbygget, å andra sidan ökar etnocentrismen, nynationalismen och främlingsfientligheten i styrka. Hur ser du på detta?

– Det beror nog delvis på bristande nationell solidaritet. Det räcker inte med att bygga solidariteten internationellt. De som inte tryggt kan säga ”hemma” i sitt land, kommer aldrig att acceptera det nya, främmande.

Men hur bygger man samhällsgemenskap utan att bli exkluderande?

– Öppenhet inför andra innebär också en öppenhet för sig själv, sin annorlundahet. Det handlar om att stå ut med sig själv, med att man är en människa med många dimensioner och djup.

För detta krävs att vi är rotade i en kultur, menar Hammar. Religion är ett språk för erfarenheten av att vi inte bara är yta. Vi behöver berättelserna, poesin, det religiösa språket om vad det är att vara människa.

– Livet är mer än att vara konsument. Arbetarrörelsen lyckades en gång i tiden ge människor självförtroende. Människovärdet är inte något abstrakt utan handlar om att bli sedd och bli tagen på allvar.

Vad är det viktigaste samhällsprojektet i dag?

– Att försöka hitta en miljömässigt och mänskligt hållbar livsstil och ordna de ekonomiska systemen därefter, i stället för tvärtom. Vi betalar ett för stort pris för den ekonomiska modell vi har i dag, i form av förlorad mänsklig gemenskap.

Hammar återkommer flera gånger under vårt samtal till behovet av gemenskap, möten mellan människor, odlandet av ömsesidigheten. Solidariteten måste också utvecklas över nations- och religionsgränser, i ett mångkulturellt sammanhang, menar hon.

– Vi måste lära oss att möta varandras olikhet. Våra identiteter har hittills byggt på avskildhet – avskildhet från varandra, från jorden och naturen. Nu behöver vi en relationell livshållning, där vi är ett med varandra, både lika och olika, med skapelsen och mångfalden.

Så kan ömsesidigheten bli en motkraft till det auktoritära, till underordningens och lydnadens kultur.

Så kan solidaritetens globalisering kanske bli möjlig.

Helle Klein