ÅSIKT

Britternas nej beror på Irak

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AP
Röstades ned Den brittiska premiärministern David Cameron, stående till vänster, har i månader legat på USA angående Syrien. Men när Cameron i torsdags vurmade för att landet skulle delta i USA:s militära intervention fick han inte stöd av parlamentet.

1 SEPTEMBER 2013. Syrien

Senast en brittisk premiärminister förlorade en omröstning om krig i sitt eget parlament var 1782.

Då gällde det amerikanska frihets­kriget.

I torsdags gällde det Syrien.

Eller?

Gjorde det verkligen det?

Det brittiska parlamentet röstade sensationellt emot att delta i en militär intervention mot den syriske diktatorn Bashar al-Assad.

Situationen i Europa är därmed spegel­vänd mot hur den var för tio år sedan.

Då, inför Irakkriget, var Frankrike öppen motståndare till ett USA-lett angrepp. Den amerikanska högern hånade landet som ”fega grodätare”. Storbritannien stod däremot skuldra mot skuldra med USA.

Tony Blair och George Bush var tidens stora politiska romans.

I dag säger Frankrikes socialistiske president François Hollande att den syriska regimen bör ”straffas”. Stor­britanniens konservativa regering har däremot uteslutit deltagande i en militär operation, oavsett vad FN:s inspektörer kommer fram till om det påstådda användandet av kemiska vapen mot civila.

Vad är det som har hänt?

Efter den chockartade omröstningen i torsdags satt Storbritanniens försvarsminister, Philip Hammond, i tv.

– Storbritannien kommer inte delta i någon aktion mot Saddam Hussein, sa han.

Helt omedveten om att han av misstag råkat byta ut den syriske diktatorn Bashar al-Assads namn mot Saddam Husseins.

Två gånger inträffade den freudianska felsägningen under sändning.

Det säger det mesta om den brittiska omröstningen.

Den handlade om Irakkriget.

För tio år sedan stod Tony Blair i samma parlament och hänvisade till underrättelserapporter om massförstörelsevapen.

Britterna har inte glömt.

Syrien och Irak är två helt olika situationer. David Cameron och Tony Blair två helt olika politiker.

Tony Blairs berömda tal från den 18 mars 2003 var ett retoriskt mästerverk. En chansning från ett politiskt geni.

Men som vi alla vet var det också oärligt och byggt på uppgifter som inte stämde.

Irak har ”höjt ribban” för hur starka bevis som krävs för att britterna ska vara beredda att ta till vapen, som förre utrikes­ministern Jack Straw uttryckte saken.

Tänkte inte David Cameron på det?

Varför hetsa fram ett beslut innan FN:s vapeninspektörer har fått göra sitt jobb?

Den konservative premiärministern ställde sin personliga trovärdighet på spel. Och förlorade.

Det var en nästan chockartat dåligt hanterad politisk process.

I månader har den brittiska premiärministern satt press på Barack Obama om att intervenera i Syrien. Regimens misstänkta användande av nervgas mot barn den 21 augusti, förändrade situationen.

David Cameron kallade tillbaka parlamentet från sommarlov.

Han trodde att han hade Labour­ledaren Ed Miliband med sig.

Det verkar ha varit ett missförstånd.

Labour krävde att landet skulle vänta in FN:s inspektörer.

När omröstningen till slut kom var det dock  egna parlamentariker som fällde honom.

Det konservativa partiets högerflank röstade emot och Storbritannien har nu uteslutit allt militärt deltagande.

Därmed har David Cameron först legat på USA att agera militärt och sedan inte ens lyckas få stöd inom sitt eget parti. Brittiska kommentatorer har ifrågasatt hela hans regeringsduglighet.

Ja, det brittiska parlamentet är svårt att styra. Men en regering måste kunna hålla ordning åtminstone i sina egna led.

John McTernan, Tony Blairs tidigare medarbetare, återberättade en historia om en ny parlamentsledamots första möte med Labours så kallade ”inpiskare”.

Det är en av de personer som ansvarar för att tvinga ledamöterna att följa partilinjen vid viktiga omröstningar.

Den nye ledamoten promenerar intet ont anande fram i korridoren, ”inpiskaren” får syn på honom, trycker upp honom mot väggen, tar tag i hans testiklar, vrider runt dem och säger: ”Du har ännu inte gjort något för att göra mig förbannad. Så fundera över vad jag skulle göra om du faktiskt gjorde mig förbannad.”

Så kan man också hålla ”ordning”.

Förfärligt.

I det brittiska konservativa partiet verkar det dock inte vara någon ordning alls.

Det och den långa skuggan av Irak är förklaringen till veckans beslut.

Ett beslut som chockade Washington.

Samtidigt som det syriska folkets lidande fortsätter faller landet samman. Rebellerna är splittrade. Extremismen växer. Samhället polariseras mellan olika folkgrupper.

Världen diskuterar militära ingrepp men vi får samtidigt inte glömma att den akuta internationella planen för att hjälpa syriska flyktingar (Syria Regional Refugee Response Plan) bara har fått 28 procent av de pengar den behöver för att fungera fram till december.

Planen för humanitär hjälp (SHARP) har i sin tur bara 43 procent av de medel som behövs.

Dessutom finns det ingen laglig väg för syriska flyktingar in i Europa.

Situa­tionen är fullständigt ohållbar.

Detta är siffrorna på omvärldens likgiltighet.

Nästa vecka träffas ledarna för värld­ens 20 största ekonomier för G20-möte i S:t Petersburg.

De måste lösa frågan om hur hjälpen ska finansieras.

Och vi måste öppna legala vägar för flyktingar in i EU.

Världen kan inte fortsätta att svika Syrien.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM