ÅSIKT

Modeindustrin måste granskas

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Håll koll  Mode ger människor möjligheter – men påverkar också enormt. Därför behöver vi en bred och kritisk moderapportering i stället för dagens ytliga textreklam. På bilden: Heidi Klum på catwalken.
LEDARE

Prinsessan Madeleine kan förväxlas med en gran. Drottning Silvia ser ut som om hon har draperat sig i Drottningholms gardiner. Sådant får man uppenbarligen inte skriva i Dagens Nyheter. Chefredaktören Gunilla Herlitz portade mode­skribenten Linda Leopold från DN – för alltid – sedan hon hade recenserat klänningarna på Nobelfesten.

Herlitz har gjort bort sig. Som ansvarig utgivare borde hon veta bättre än att ge skribenten skulden för en text som tidningen beställt, godkänt och publicerat. Har DN redan låtit den rojalistiska bröllopsyran slå över i fjäskiga förbud mot att skoja med kungafamiljen?

Recensioner av Nobelklänningar är kanske inte den högsta formen av modejournalistik. Det känns sunkigt att en ekonomi- eller litteraturpristagare ska uppmärksammas för sin klädsel i stället för sin gärning. Ellinor Ostrom ”verkar inte ha festat sedan Woodstock”, enligt Leopold. Men jag tolkar ändå Herlitz fördömande av Leopolds satir som en oprofessionell hållning till den journalistiska genren mode. När en modeskribent får kicken för att ha skrivit kritiskt om några klänningar har modejournalistiken reducerats till tandlös feelgood.

Modejournalistik tas alltför sällan på allvar. Den anses alltför ofta vara till för att behaga, inte för att granska och ifrågasätta. Inom modejournalistiken sätts journalistiska etiska regler lätt ur spel. Konsumenterna översållas med text­reklam – läsare och tittare tipsas om skönhetsprodukter, klädesplagg och accessoarer utan att få veta något om kvaliteten i förhållande till priset, eller om produktionsvillkoren.

Varför denna ytlighet? Kanske för att mode anses vara just yta. Eller kanske för att mode anses vara kvinnligt. Det kvinnliga underordnas det manliga och betraktas som mindre seriöst, inte lika viktigt.

Våren 2007 var det väskdebatt på svenska kultursidor. Sisela Lindblom kom ut med romanen ”De skamlösa”. Hon skrev om vår tids försök att konsumera bort smärta och tomhet. Ställde viktiga och svåra frågor om hur vi i konsumtionshysterin behandlar oss själva och varandra. I en debattartikel kritiserade Lindblom kvinnor som köper dyra designerväskor för tiotusentals kronor, medan andra inte har råd att åka på semester.

Vansinnigt, javisst. Men visst hade feministerna en poäng i väskdebatten. Varför är det bara kvinnors vilja till konsumtion, aldrig mäns, som problematiseras? Varför är det värre med kvinnor som köper lyxväskor än män som köper sportbilar? Debatten om vad konsumtionssamhället gör med människan kan inte reduceras till att klanka ner på bortskämda kvinnor.

Mode har för länge sedan lämnat rollen som kuriosa i samhället. Svensk design är en eftertraktad exportvara. Svenska Hennes & Mauritz är världens största klädföretag, mätt i antalet butiker. Modeindustrin är en av världens största. Vår tids strävan efter perfektion ger modeindustrin stor makt över människors liv.

Parallellt med det havererade klimatmötet i Köpenhamn höll den nordiska modebranschen en konferens om en mer hållbar modeindustri. Där konstaterades att det i genomsnitt krävs 8?500 liter färskvatten för att odla ett kilo bomull. Och att modet i framtiden kommer att behöva två eller tre extra planeter att ta resurser från.

Den läsvärda bloggen Kill My Darlings (novel of a journalista) rapporterar: ”Här står modeindustrin avskalad all sin prakt. En pressad affärskarusell som föder nya säsonger var sjätte vecka, spottar ur sig nya trender, kräks nytt avfall. ’Blue is the new black’, säger en av talarna, ’Water is the new oil’, och modeindustrin super i sig. Dränerar jorden på tillgångar. På grund av oss, konsumenterna? Javisst.”

En bred och granskande modejournalistik behövs för att hålla koll på en jättelik modeindustri som med Kill My Darlings ord ”står på en ostadig grund av farlig miljöpåverkan och orättvisa arbetsförhållanden”. Modejournalistiken skulle kunna stå emot den skönhetshets som uppstår när moderapportering utformas som likriktad textreklam.

Mode kan vara konst. Mode kan vara samhällsförändrande. Mode kan ge människor möjlighet att uttrycka vilka de verkligen är, snarare än vilka de tror att de måste vara.

Mode är makt. Makten ska granskas.

ARTIKELN HANDLAR OM