ÅSIKT

Jimmie och hans bröder

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Predikotexterna, dagen efter valet, fylls med ord som ”ödesval” och det mer teknokratiska ”paradigmskifte”; Sverige är förändrat i grunden. En randstat i Europa, som Bildt brukar säga.

Politiken styrs inte av ödet och ett givet valresultat kan inte frysas för mer än för några futtiga år.

För ett drygt decennium sedan regerades EU i stort sett helt av socialdemokratin och dess allierade.

Framgången slets sönder av egen programmatisk svaghet. Den regerande vänstern uppehöll sig mer vid identitetsfrågor än jämlikhet och välfärd. Bort tågade betydande delar av en frustrerad arbetarklass och skrämd borgerlighet. De sökte sig mot högerpopulism. Snart valpolitiska bihang till borgerligheten. Den politiska högern såg nämligen att det fanns betydande valreserver att ösa ur det träsklandskap som främlingsfientligheten bjöd ut.

Tonen från den traditionella högern stämdes om. Danska borgerliga partier lät som Dansk Folkeparti. Samförstånd uppstod och regeringssamarbete etablerades. I Frankrike blev Nicolas Sarkozy president genom att imitera Nationella Fronten. Exemplen kan fyllas i från Italien till Polen. Reinfeldt tvingas nu fråga sig om han ska anpassa sig till den borgerliga strategi som dominerar EU.

Farorna är betydande, inte bara moraliskt-politiskt. Högerpopulisterna kräver ersättning. Som i Danmark: EU:s mest repressiva flyktingpolitik. Som i Frankrike: massdeportationer av invandrare och människorättsövergrepp mot romer.

Åkessons europeiska trupper är också lättflyktiga. Deras väljare tenderar fly när borgerliga regeringar driver ekonomisk åtstramning, raserar vissa välfärdssystem eller byter nationell politik mot europeisk eller global. Den danska högerfronten vacklar svårt. Sarkozy drivs ner i den politiska underjorden. Berlusconis regeringsbolag krackelerar. Holländska kristdemokrater får samvetsnöd av samverkan med Geert Wilders.

Det omtumlande svenska valet bör sorteras in i ett sedan några år dominerade EU-mönster, som dock redan befinner sig i upplösning. I EU-parlamentet förenades nyligen socialister, liberaler och gröna mot högern.

Kanske kan man ana en ny pendelrörelse. För det är ju denna dialektik, inte ödet, som bestämmer politikens historia.

avOlle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM