Mejla

Karin Pettersson

Politikerna har för lite makt över oss

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

DEN STORA FRÅGAN Den stora frågan Vem sitter på makten? EU-medlemskap, globalisering och mer pengar i de rikastes fickor påverkar medborgarnas möjligheter att utöva politisk makt. Därför är det dags för en ny maktutredning.
Foto: PATRIK LINDVALL
DEN STORA FRÅGAN Den stora frågan Vem sitter på makten? EU-medlemskap, globalisering och mer pengar i de rikastes fickor påverkar medborgarnas möjligheter att utöva politisk makt. Därför är det dags för en ny maktutredning.

28 OKTOBER 2014. Maktutredning

Vem är det som bestämmer i Sverige egentligen? Statsminister Stefan Löfven? Nja. Riksbankschefen då? Familjen Wallenberg? Kanske Aftonbladets chefredaktör Jan Helin? Väljarna? Kultureliten på Södermalm?

Ja absolut men ändå nej, knappast.

Vi pratar inte så mycket om makt. Kanske för att de som har den är relativt nöjda medan de maktlösa saknar möjlighet att göra sina röster hörda.

I helgen föreslog professorn i statsvetenskap Bo Rothstein i en debattartikel i Dagens Nyheter att regeringen borde tillsätta en ny stor utredning om just makt.

Det är ett bra förslag. För var den finns i dag är högst oklart.

Bo Rothstein pekar i sin artikel på ett antal områden där maktförhållanden ändrats de senaste decennierna. Som den franske ekonomen Thomas Piketty visat, så samlas i dag de ekonomiska resurserna i allt färre händer, och går i arv mellan generationer. Vår samhällsmodell bygger på en helt annan idé, den om relativt jämlik möjlighet till makt­utövning och att arbete ska löna sig bättre än att födas rik.

Vad innebär det om dessa grundläggande principer utmanas?

En annan arena för ändrade ekonomiska maktförhållanden är arbetsmarknaden, där en stor grupp människor i dag har en mycket svag ställning i form av tillfälliga anställningar och svag facklig uppbackning.

Även partierna är i kris. Medlemsantalen minskar trendmässigt. Sverige­demokraternas framgångar visar på ett utbrett missnöje med de etablerade partierna, och klyftan ökar mellan väljare som misstror politiken och dem som tycker att den fungerar.

Samtidigt påverkar det enorma teknikskifte som digitaliseringen innebär hur medborgarna tillgodogör sig information. Digitaliseringen driver även den mediekris som gör att politiska och ekonomiska makthavare granskas i allt mindre utsträckning.

Som Bo Rothstein skriver har vi allt för lite diskuterat det nya och växande gränslandet mellan politik, lobbyister, pr-företag och välfärdsföretag. När partierna blir svagare och sämre på att utveckla och driva politiska förslag – vem äger då makt att påverka agendan?

Den förra maktutredningen tillsattes för nästan 30 år sedan av dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson.

Åren före hade präglats av diskussion om löntagarfonderna. Bilden av socialdemokratin var att den var dålig på att förnya sig själv. Att den var maktfullkomlig och höll på att stelna.

Den stora utmaningen då var snarast att politiken hade för mycket makt.

I centrum stod konflikten mellan stat och individ.

Maktutredningen var unik i det att den bestod av enbart forskare, fick generöst med resurser och fem år på sig att jobba. Genom­slaget blev stort – ett exempel är professorn i kvinnohistoria Yvonne Hirdmans inflytelserika bok ”Att lägga livet till rätta” om välfärdspolitiken och den sociala ingenjörskonsten.

Maktutredningens slutrapport kom dock med sällsynt dålig tajmning 1990.

Året efter ansökte Sverige om medlemskap i EU och samma år kom det nya partiet Kristdemokraterna in i riksdagen. Tre år tidigare hade Miljöpartiet gjort samma resa.

Slutsatserna i utredningen gällde inte längre.

I dag är utgångspunkten en helt annan, och närmast spegelvänd jämfört med 1985.

EU-medlemskapet har påverkat förutsättningarna för politiken i grunden. Den politiska makten har spätts ut. Den finns på fler nivåer. Den är mindre transparent, och svårare att granska. Det finns inget dominerande, starkt och maktfullkomligt parti.

I stället är känslan att demokratins räckvidd blivit för kort, att politikerna har för lite makt.

I regerings­formen står det att all offentlig makt utgår från folket.

Det vore bra att ta reda på om det stämmer.

Och om inte, vad man annars kan göra åt det.

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

ÄMNEN I ARTIKELN