ÅSIKT

Sossar – ni kan lära av vänstern

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: LOTTE FERNVALL
VÄNSTERVINDAR Vänstervindar Socialdemokraterna med Stefan Löfven i spetsen har mycket att lära av partier som Syriza och Podemos.

8 FEBRUARI 2015. Politik

I Grekland har Syriza bildat regering. I Spanien är Podemos landets största parti, detta knappt ett år efter att ha bildats. 

I bägge länderna har socialdemokratin samtidigt nästan utraderats.

Bortsett från allt som är problematiskt med Syriza och Podemos: Vad kan svensk socialdemokrati lära av den nya Europeiska vänsterpopulismen?

1. Erkänn att det alltid finns alternativ

Rörelser som Syriza och Podemos föddes som protester mot en stenhård nedskärningspolitik. Som sades vara det enda alternativet. För Spanien. För Grekland.

Och för hela Europa.

Få saker får människor att sluta lita på de etablerade partierna som när dessa säger att det inte finns något alternativ. Det är samma sak som att erkänna politikens maktlöshet.

Och varför ska folk då bry sig om politiken?

De spanska och grekiska socialdemokraterna gick under i hög grad för att de uppfattades ha anslutit sig till idén om att det bara fanns en väg att ta ekonomiskt.

I Sverige upplever många i dag att de politiska partierna tjafsar högljutt om småsaker (betyg från årskurs fyra eller årskurs sex) men är eniga om allt det stora.

Det är ett problem.

Även i svensk politik.

2. Vänsterpolitik börjar i att göra, inte i att prata.

Syriza som parti kom i hög grad ur de organisationer för hjälp till vanliga människor som växte fram i nedskärningarnas spår. Man var på plats och hjälpte människor med mat, resurser och råd. Det handlade om saker som att organisera marknader med billigare varor, juridisk hjälp, språkkurser, filmvisningar och sjukvårdsrådgivning i samarbete med lokala apotek.

Och ur detta växte politik.

Samma sak gäller för mer etablerade partier.

Ägna helt enkelt mindre tid åt att fundera över ”vad ska vi tycka?” och mer tid åt att fundera över ”vad kan vi göra?”

Prata till exempel inte bara om integrationen. Ägna er åt den.

På gräsrotsnivå.

3. Skaffa en ledare som inte kommer från det politiska etablissemanget

Spanska Podemos leds av Pablo Iglesias, en långhårig akademiker som var känd från tv långt innan han blev politiker.

Syriza leddes till valseger av Alexis Tsipras som aldrig bär slips.

Dessa figurers betydelse för sina respektive partiers framgångar kan inte underskattas.

Folk vill i dag inte ha ledare som uppfattas vara en del av det politiska etablissemanget. Den ende socialdemokraten som på senare år nått vad som kan kallas för valframgång är Italiens Matteo Renzi, som just kom utifrån och utmanade sitt eget parti.

Stefan Löfven är ingen ”outsider”. Och han är inte någon som utmanar. Snarare tvärtom. Han är dock mindre ”parti­elit” än många andra socialdemokratiska ledare i Europa i dag. Han har haft ett riktigt jobb och han är inte uppvuxen i ett ungdomsförbund.

Detta bör Socialdemokraterna försöka använda sig av.

Men framförallt måste partiet förstå att det i framtiden kommer att behöva rekrytera på andra sätt.

Det kan inte längre vara så att den interna partilogiken får råda.

4. Hitta en tydlig yttre fiende (som inte är ett annat parti)

Det var bara en liten del av alla dem som röstade på Syriza som var entusiastiska över partiet. De allra flesta röstade på Syriza inte för att de älskade Syriza utan för att de avskydde allt vad ”trojkan”, alltså EU-kommisionen, Europe­iska centralbanken och IMF, stod för.

Samma logik råder i Spanien.

Att dra sitt stöd ur hatet mot en populär fiende är själva definitionen av att vara populist, men här finns något även för vanliga partier att lära.

Det är helt enkelt viktigt att ha en yttre och tydligt definierad fiende. En fiende som inte bara är ”Moderaterna”.

Om det i dag är svårt att förklara vad svensk socialdemokrati är för, är det ännu svårare att förklara vad den är emot.

Och det är inte bra.

5. Bredda er!

Både Syriza och Podemos är breda och konstiga koalitioner med allt från sossar till trotskister, liberaler och radikala miljöaktivister.

Det är högst medvetet som Pablo Iglesias, ledare för Podemos, använder termen ”folket” om sitt eget partis supportrar.

Mot detta ställs sedan ”den politiska kasten”.

Detta är naturligtvis klassisk populistisk retorik men här finns även en insikt som socialdemokratin har glömt. Tony Blair var som mest framgångsrik när han försökte definiera sitt brittiska Labourparti på ett liknande sätt (”vi är det brittiska folkets politiska vinge”). Ett parti som vill bli stort måste också vara brett, och det innebär att det måste rymma olika perspektiv, åsikter och idéer.

De svenska socialdemokraterna har de senaste åren insett vikten av ”budskapsdisciplin” men de har också tagit det för långt. Det är jättebra att sossarna pratar om ”skolan och jobben”, men de kan inte bara prata om ”skolan och jobben”.

6. Er partiorganisation duger inte

Spanska Podemos växte från ingenting till Spaniens största parti genom en organisation byggd på ”cirklar”.

Lokala forum för aktivism och debatt som vem som helst oavsett politisk tillhörighet kan delta i.

Transparens, öppenhet och att låta medlemmarna bestämma är vad som verkar känneteckna de nya framgångsrika vänster­partierna i Europa.

Det är inte vad som kännetecknar de svenska social­demokraterna.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM