ÅSIKT

Kung Juholt trasslar in sig – hjälp honom

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det finns både kraft och potential inom Socialdemokraterna

Intrasslad I det Shakespeareliknande mediedramat är det Håkan Juholt som spelar huvudrollen. Men hela hans parti måste nu jobba hårt för att återvinna folkets respekt.

”Nu bygger vi landet!” avslutade Håkan ­Juholt sitt tal på Socialdemokraternas förtroenderåd i går och rummet brast ut i applåder. Som om Socialdemokraterna ens är i närheten av att bygga landet.

För att göra det måste man vinna valet och partiet samlar just nu runt 27 procent av väljarna.

Juholt avsatte Östros efter att Juholt ­hade avsatt Sahlin. Östros och Österberg vill därför sätta kniven i Juholt.  Finns ­Sahlin med bakom kulisserna hos kuppmakarna? Och vad är egentligen skillnaden mellan en krypskytt och en kärleksfull kritiker?

Frågorna är många.

Får man tro medierapporteringen har svensk socialdemokrati urartat till ett Shakespearedrama. Ett mörkt teaterstycke om en kung som blivit kung för att han mördade den forna drottningen ­utan tanke på att han själv skulle bli den som efter sex månaders turbulens ­besteg ­tronen.

Men nu sitter han där. Och snabbt går saker fel. När landet börjar härjas av pest, Aftonbladet och dåliga opinionssiffror, försöker drottningens två gamla förtrogna med efternamn på bokstaven Ö att ta makten. Kuppmakarna intrigerar i korridorerna, kungen trasslar in sig alltmer i halvsanningar och den döda drottningens spöke visar sig och gör kritiska ut­talanden i media.

Planen misslyckas. Kuppmakarna hängs ut på löpsedlar för att möta folkets spe och kvar i palatset vandrar den alltmer paranoida kungen: en skugga av den glada ­gamäng som av ödet och valberedningen placerades på en position långt över vad han själv någonsin trodde han skulle ­klara av. Ridå. Slut på första akten.

Det är detta som är ”social demokrati”.

Ända sedan början av 2009 har Socialdemokraterna befunnit sig i kris. Under hösten 2008 formade Mona Sahlin under många förvirrade turer det rödgröna samarbetet . Samtidigt lyckades hon tappa bort Socialdemokraternas trovärdighet i ekonomiska frågor. Det var då det historiska skiftet inträffade. Den uträknade Fredrik Reinfeldt och hans Moderater fick plötsligt högre förtroende än Mona Sahlin och Socialdemokraterna. 

Och från detta har socialdemokratin ­ännu inte lyckats återhämta sig.

Mona Sahlin stod för exakt ett år sedan på  förtroenderådet och skyllde i från sig på sitt eget parti. Håkan Juholt brukar ­föredra att skylla på medierna. Det gjorde han dock tack och lov inte i går. I stället gick han till attack mot regeringen och det är bra. Sverige behöver en tydlig ­opposition.

Många människor ställde sitt hopp till de nya Moderaterna. Men fem år senare har skattesänkningarna till dem som har jobb inte lyckats göra sjuka och arbets­lösa friska och anställda.  I stället är Fas 3 i dag en större svensk arbetsgivare än Volvo, och precis som Håkan Juholt nämnde finns det en beröringsskräck från regeringen gällande näringslivet. Som om det enda som skapar jobb är att förstöra sjukförsäkringen.

Socialdemokraternas nya förslag om att införa ett sysselsättningsmål är därför ­utmärkt. Partiet borde sätta ambitionen högt och lova att halvera arbetslösheten. Moderaternas recept att ökade orättvisor ska sätta Sverige i arbete har inte fungerat. Helgens förtroenderåd måste bli början på den långa resan att återupprätta respekten för Socialdemokraterna.

Även personer som inte delar social­demokratins värderingar ska respektera partiet. Det är det som har gått förlorat ­sedan 2009 och i grunden vad dagens ­problem handlar om. 

Efter finanskrisen 2008 ropade Europas socialdemokrater triumferande: ­kolla, kolla vi hade rätt! Marknadens ­logik kan inte överordnas alla andra. Då tänkte man att detta skulle öppna upp för ­socialdemokratiska ledare av det bombastiska och populistiska slaget. Att nu kommer det som är vår ideologiska komfortzon automatiskt även att bli väljarnas.

Därför är det intressant att alla ledare i den kategorin, inklusive Håkan Juholt i Sverige och Ed Miliband i Storbritannien, har stora problem.

De socialdemokrater som det däremot går bra för är pragmatiska typer med ekonomisk trovärdighet och torr statsmannamässig utstrålning. Peer Steinbrück i Tyskland, François Hollande i Frankrike, och i London viskar man förstås om Ed Milibands bror David.

Det säger något om vilken socialdemokrati som Europas väljare värderar i ­svåra ekonomiska tider. Och att Håkan Juholt ­behöver hjälp.

Det här handlar om så mycket mer än honom.

Fåfänga, revanschlystnad, kupper och maktbegär är det sista som Socialdemokraterna nu behöver. Partiet är större än sina falanger och försmådda småpåvar.

Det finns en outnyttjad kraft och potential­ utanför väggarna i riksdags­huset och parti­högkvarteret på Svea­vägen. Före ­detta statsråd har en skyldighet att ­ställa upp. Socialdemokraterna måste inse att de är i sin värsta kris i ­modern tid. Sedan måste all kraft mobiliseras för att skola in en ny generation som kan formulera en ny socialdemokrati. Då kan inte partiord­föranden varje gång missa att tala om ­feminism, miljö, främlingsfientlighet och hela omvärlden.

Socialdemokratin är en rörelse som har skapat ett av de mest moderna och anständiga samhällena i hela världen. Ett parti som, när detta samhälle på 90-talet drabbades av det största budgetunderskottet i OECD, motbevisade alla som sa att det var slutet för välfärdsstaten.

Man vände underskott till stora överskott på några år. Ska man låta denna politiska kraft tappa sin ekonomiska trovärdighet för att en ­kille med hästsvans kommit in och sänkt ­skatten med över 100 miljarder utan att ha lyckats sänka arbetslösheten?

Verkligen inte.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM