ÅSIKT

Slagorden har förlorat kontakt med vardagen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Petter Oftedal / AFTONBLADET / 4020
LEDARE

Jag har skrivit om Peter Englunds första världskrigsprojekt, Stidens skönhet och sorg, tidigare. Arbetet har resulterat i böcker och TV-program som fått erkännande långt utanför Sverige.

Delvis beror det nog på att första världskriget alltid ställt moraliska frågor. På gott och ont är det här 1900-talet börjar.

Englunds metod, att skildra historien i fragment genom ögonen på enskilda människor, är också en förklaring till framgången. Deras berättelser bygger på brev, dagböcker och den sortens källmaterial, och vi kan följa hur de tänker.

Vi får möta den tyska skolflickan Elfride Kuhr, den ryske arméingenjören Andrej Lobanov-Rostovskij och den franske ämbetsmannen Michel Corday, bland andra.

Små mosaikbitar

Till skillnad från oss kan de inte veta vart historien är på väg.
Att Englund låter betraktelserna stå för sig själva, som små mosaikbitar, ger texten en nästan poetisk känsla.

Nu är han alltså framme vid 1917, året då det “började stå klart att de krafter som Europas eliter släppt lösa i augusti 1914 nu stor i begrepp att vändas mot dem själva", som Englund skriver i förordet.

Om formuleringen får någon att tänka på det Kommunistiska Manifestet är det antagligen meningen.

Englund menar att vid det här laget, alltså 1917, hade gapet mellan krigets mål och medel blivit “olidligt stort”. Antagligen skulle man också kunna säga att den ideologiska retoriken inte längre kunde förenas med vardagens verklighet, och det är just här det blir svårt att inte tänka på vår egen tid.

Inget alternativ

I åtminstone 30 år har vi fått veta att historien tagit slut. Att det inte finns något alternativ till den liberala drömmen om avreglering, marknadsanpassning och gränslös handel. Globalisering, som det brukar sammanfattas.

Och visst har den ökande handeln och de globala produktionskedjorna haft sina vinnare. Sedan 1981 har antalet extremt fattiga i världen nästan halverats. De allra rikaste har dessutom blivit ännu rikare.

Biståndsorganisationen Oxfam konstaterar i vintras att åtta personer - de skulle rymmas i en minibuss - äger lika mycket som halva världens befolkning.

Men alla har inte vunnit. På många håll, inte minst i Sverige, har skillnaden mellan rika och fattiga vuxit. Hela samhällssektorer har försvunnit, samtidigt som trygghetssystem monterats ner.

Till sist blir klyftan mellan den politiska retoriken och vardagens verklighet “olidligt” stor. Då kan en mobbningsmiljardär få uppdraget att ta itu med “eliten”, som i USA, och en oligark väljas för att bekämpa korruptionen, som i Tjeckien.

1917 innebar ett genombrott för demokratin, men också för Sovjetsystemet och indirekt för nazismen.

Det stämmer till eftertanke.


Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.


ARTIKELN HANDLAR OM