Det är självklart att feminismen spretar

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-29

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Margareta Strömstedt är dagens sommargäst

FÖREBILD Pippi är en bondflicka, bara lite skruvad åt det magiska hållet. Stark som Astrid Lindgren och hennes mor Hanna i Hult.

29 juli 2007. Klass går före kön. Så enkelt för männen; för kvinnorna alltid med flera komplicerande frågetecken efter: Klass går före kön? Förgäves har vi kvinnor försökt använda samma ståtliga scenario som August Strindberg målar upp i ”Röda rummet”, med de hotande proletärerna som kommer ner från Vita bergen och kräver sin rätt.

Arbetaren var en man, en man med seniga muskler och hårda valkiga nävar och hans vredes kraft var inte att leka med. De som tvingades lyssna på arbetarna och motvilligt gav dem deras rätt var av samma kön, män med makt, de borgerliga männen, politikerna, industriägarna, en annan sorts män med mjukare händer och prydligare gångkläder som levde ett annat slags liv i styrelserum och plenisalar. Vid sekelskiftet 1900 utgjorde högborgerligheten omkring 10 procent av befolkningen, men männen i denna lilla grupp ägde den ekonomiska, politiska och opinionsmässiga makten. (Det fanns då omkring 60 procent bönder och omkring 30 procent hantverkare, industriarbetare och andra arbetare.)

Så uppstod könsrollerna

Länkad vid varje man år 1900 fanns en kvinna – var hon jämsides var det förmodligen på bondlandet. Oftast var hon helt underordnad, mest underordnad faktiskt i den lilla grupp som hade de största privilegierna. Det var därför naturligt att den politiska kvinnorörelsen, rösträttsrörelsen, startade där.

”En klok man låter kvinnorna ta del av de små besluten i hemmet”, har Elin Wägner beskrivit det, ”men när det gäller de viktiga frågorna, de viktiga besluten, stänger man dörren. Jag har många gånger stått utanför den stängda dörren.”

Så underordnade sina män var få kvinnor på bondlandet eller i arbetarklassen. På bondlandet fanns ofta en stark kvinnomakt, en jämställdhet i arbete och möda.

I denna lilla klass av överordnade män med tillhörande ljuva och underordnade kvinnor behövde man en strikt uppdelning mellan män och kvinnor; så uppstod könsrollerna, som en gång för alla och utan pardon definierade olikheten mellan kvinnor och män. Kvinnornas mjuka och ödmjuka väsen skulle garantera männen en fristad i hemmet långt borta från konflikter och maktkamp. ”Den sanna kvinnan” skulle vara mjuk, behagfull, älskansvärd. Hon beskrevs som känslostyrd, viljesvag och passiv, hon skulle ledas av mannen.

Den numerärt lilla borgarklassen hade för hundra år sen också makten över människors uppfattning om samhället, över deras drömmar, tankar och föreställningar. Författare som Strindberg förälskade sig i och umgicks med överklasskvinnor och definierade hela kvinnokönet utifrån dessa speciella damer, fångna i sina speciella burar. Publicister och tidningsägare gestaltade könsrollerna och hjälpte till att uppifrån, lite i taget, indoktrinera läsare och lösnummerköpare i alla samhällsklasser med en självklar, ”naturlig” syn på kvinnor och män – och det betydde klart avgränsade könsroller.

Okuvligt starka bondkvinnor

Jag växte upp i ett litet småländskt samhälle, omgiven av bönder; mina starka fastrar regerade både i bondköken, ute i lagårn och inte sällan också över plånböckerna. I Astrid Lindgrens starka mor, Hanna i Hult, kände jag senare i livet igen den okuvligt starka bondkvinnan som jag själv hade kunnat efterlikna, direkt påverkad av kvinnorna runt omkring mig. Pippi Långstrump är för mig en bondflicka, stark som Hanna i Hult och Astrid Lindgren själv, bara lite uppskruvad åt det magiska hållet. Lilla Annika i Pippi-böckerna, förfärad över Pippis sjörövardrömmar, är den småborgerliga motsatsen.

Varför, frågar jag mig, ville jag inte som ung flicka efterlikna den starka, bondska Kvinnligheten? Varför gick jag själv och alldeles för många kvinnor i min generation vilse och tog på oss hela den konstruerade könsrollen som ”sanna kvinnor”, en roll som det tog oss år att bli fria ifrån? Varför?

Frågetecknet efter könet ger kanske svaret?

”Kom tillbaka Fi!”

Att feminismen just nu spretar och formerar sig åt många håll är självklart och naturligt och hör ihop med befrielsen. Att acceptera olikheter måste alltid finnas på agendan. Kom tillbaka Fi!

Acceptera aldrig mediernas fördomsfulla beskrivning som en reell backlash!

Vilka är nu på väg ner från Vita bergen? Kvinnorna i Kommunals låglöneyrken? De lönediskriminerade i nästan alla samhällsklasser? Bitterfittorna med drömmen om könsrelationer – mamma, pappa, barn – utan smärtsamma komplikationer?

Runt sekelskiftet 1900 förelästes det i Vimmerby om ”Sanna kvinnor och sann kärlek”. Det fick Hanna i Hult att fnysa föraktfullt: ”Inte bryr jag mig ett dugg om detta!”

Det är en lång och onödig omväg vi har gått.

Margareta Strömstedt