ÅSIKT

Doris Lessing är främst människa – inte kvinna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Doris Lessing gör oss friare.
LEDARE

Rasande smart och härligt bångstyrig. Doris Lessing, Nobelpristagaren i litteratur, hänför mig. Hon har tyvärr inte hälsan för att komma till Nobelfesten på måndag. Men i?kväll sänds hennes Nobelföreläsning i SVT. Jag kommer att sitta klistrad.

”Martha” från 1951 är en lysande introduktion till Lessings författarskap. Själv beskriver Lessing ”Martha” som en roman med enkel handling. Martha växer upp på en farm i en engelsk besittning i Syd-rhodesia. Hon grälar med sin mor, lär sig politik, läser och flyr till den stora staden Salisbury. Hon har ”allehanda lockande drömmar om framtiden men kastar sig in i dansens och nöjets virvlar”. Gifter sig med en ung statstjänsteman medan andra världskriget knackar på dörren.

Handlingen är kanske enkel. Porträttet av Martha är det inte. Lessing porträtterar inte en ung kvinna. Hon porträtterar en ung människa, lika komplex som alla människor:

”I sin klargula linneklänning och omsorgsfulla make-up såg hon ut som en tjugoåring. Men det var gräsfläckar på klänningen och den var skrynklig, hon rökte ivrigt och hennes fingrar var redan fläckade av nikotin, tvärs över knät låg hennes bössa och ovanpå den balanserade en bok som, kunde Mrs Quest se, hette Brittiska imperiets förfall.”

Sexualiteten är ständigt närvarande i Lessings böcker, som en självklar del av livet. Inte för en sekund slår det henne att unga kvinnor ska ”hålla på sig”.

”Jag skulle sanningsenligt kunna säga att jag tillbringade mina tonår i sexuell trans”, skriver Lessing i ”Under huden”, i första delen av hennes självbiografi.

”Jag brann av febrig erotisk längtan, som hade ersatt barndomens romantiska feber.”

Självbiografin kom 1994. Då var Lessing 75 år. Hon reflekterar över kraven på kvinnokroppen då och nu. ”Nu läser jag, och hör, att flickorna är missnöjda med sina lår, sin midja, sina bröst, sina ben, någonting, allting. Jag hade inte i åratal utsatts för reklam, för skönhetsmagasin, för modet.”

Det föll inte den unga Doris Lessing in att skämmas för det hon hade, inte ens när hon var som ”knubbigast”: ”Jag stod mitt bland människor och visste att min kropp var stark och fin under klänningen och gladde mig i hemlighet åt den, eller såg på en bar arm eller på håret i spegeln och rös av välbehag.”

Att läsa Lessing är knappast att oavbrutet nicka i medhåll. I självbiografin tenderar hon att bli för biologistisk för min smak. Särskilt märks det när Lessing skriver om kvinnor och barn.

Lessing skriver feministiskt, men ger inte mycket för dagens feminism. 2001 var hon i Edinburgh och sa att en ”lömsk” och ”slapp” feministisk kultur höll på att ta över: ”De dummaste, sämst utbildade och obehagligaste kvinnorna kan smutskasta den trevligaste, vänligaste och intelligentaste man utan att någon protesterar.”

Sådan är Doris Lessing. En rejäl nagel i ögat även på feminister som jag. Alltid beredd att skriva om världen?–?aldrig beredd att foga sig efter den. ”När jag gick på en dambjudning upptäckte jag att jag var oförmögen att hålla tyst med vad jag tänkte och tyckte. Jag var känd för mina farliga idéer...”, skriver Lessing.

Inte är det konstigt att hon fnös när hon hörde Svenska Akademiens motivering till Nobelpriset: ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker”.

Lessing är människa i första hand, inte kvinna. Hon skriver om människor, må vara i kvinnors skepnad. Så gör hon alla människor, inte bara kvinnor, friare.

ARTIKELN HANDLAR OM