ÅSIKT

Ingen vill ha en håglös liberal

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: all / AFTONBLADET / 2116
LEDARE

En statlig utredning föreslog just innan jul att dagens tre “pappamånader” utökas till fem. Äntligen skulle man kunna säga.

Frågan om att dela på föräldraledigheten har funnits på den politiska dagordningen i årtionden. En jämnare fördelning mellan föräldrarna skulle vara bra för jämställdheten, barnen och familjerna. Om detta är egentligen alla, utom möjligen Ebba Bush Thor, överens.

Liberalernas ledare Jan Björklund bjöds in till Aktuellt för att kommentera förslaget. Han gjorde en allt igenom sorglig figur.

Liberaler, eller folkpartister som de kallade sig förr, kan vara irriterande beskäftiga. Tala med en folkpartist och du får veta att partiet ligger bakom allt från livegenskapens avskaffande och den kvinnliga rösträtten till dansförbudets upphävande.

Övertygelse och dådkraft

Det har dock ofta också funnits en god sida hos den där självmärkvärdigheten, en brinnande övertygelse och en dådkraft.

Folkpartister som Bengt Westerberg kunde liksom inte accepter bristen på jämställdhet eller hur samhället behandlade personer med funktionshinder. Och när de fick chansen var de redo att handla, också när det utmanade opinion och tradition.

En engagerad och kämpande socialliberalism. Så kom både LSS och den första “pappamånaden” till.

Fast det var förstås innan partisymbolen byttes ut mot en fallos.
Vad vill egentligen Jan Björklund?

Han tycker säkert inte att det är rimligt att kvinnor i genomsnitt tjänar flera tusen mindre än män varje månad, och han inser att föräldraförsäkringen är en del av förklaringen.

Liberal hörnsten

Jämställdheten har trots allt alltid varit något av en hörnsten i den liberala självförståelsen.

Men göra något? Absolut inte.

Bengt Westerberg borde utrustas med en skämskudde att gömma sig bakom när dagens liberala företrädare får ordet.

Kvotering är något liberalerna “lämnat bakom sig”, som Björklund uttryckte det.

På kuppen tycks man ha lämnat det socialliberala arv som gav Folkpartiet en roll i svensk politik. Vad det kan betyda på andra politiska områden kan vi bara tänka oss.

Frågan är, vem behöver egentligen Björklunds Liberaler?

Tydligen inte särskilt många väljare i alla fall. I alla fall inte om vi ska döma efter opinionsundersökningarna.

ARTIKELN HANDLAR OM