ÅSIKT

Hans politik gör att vi känner oss ertappade

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: LISE ASERUD/Ap
Vi och dem Att det blir allt mer accepterat i Europa att visa hat mot västvärlden i medier, leder till ett ökat tänk om vi mot dem. Anders Behring Breiviks dåd i Utøya är ett steg i den riktningen. Här är han under häktningsförhandlingen i februari.

15 april 2012. Breivikrättegången

Det är Norges viktigaste och största rättsfall sedan kriget. Utanför tingsrätten i Oslo trängs tv-bilarna. Över 800 journalister är ackrediterade till rättegången som börjar i morgon. Tidningen Dagbladet har utrustat sin webbsida med en knapp. Trycker du på den får du en version av sajten rensad från varje artikel om Anders Breivik.

Behöver inte se. Behöver inte höra.

Behöver inte läsa.

Psykologerna kallar det för blixtlamp-minne: att vi kommer ihåg var vi var och vad vi gjorde. När Anna Lindh dör, när Olof Palme är skjuten på Sveavägen och när tvillingtorn kollapsar i realtid på CNN. Kanske inte varje detalj men minnet besitter en särskild levandekänsla från den känslomässiga chocken.

Jag sms:ar med min vän som åkt till Utøya för att föreläsa och som försäkrade mig om att ja, det hade smällt en bomb i Oslo men han var på ett SSU-läger, det säkraste ställe man kan tänka sig. Och nej, jag ska inte oroa mig, hans sambo mår bra. Och ja, bebisen i magen också.

Nu ligger han av någon anledning i skogen. ”Jag är ok men folk har skjutits här. Hör nu helikopter. Fortf skott nyligen”. Och från andra sidan redaktionen på Aftonbladet skriker en röst som knappt låter som den tror på vad den själv säger: ”Katrine, det är en koordinerad attack mot Arbeiderpartiet”.

Åklagaren kommer hävda att Breivik var galen. Försvaret kommer hävda att han visste vad han gjorde. Det kommer bli en märklig rättegång. Cirkusspektaklet massmördar-Breivik.

Dock med kamerorna avstängda.

Den senaste rättspsykiatriska undersökningen förklarade, till skillnad från den första, att Breivik var juridiskt tillräknelig. ”Friskare än jag själv är efter att ha undersökt honom” konstaterade en av de psykologer som på sin tid skickades för att ställa diagnos på nazisten och krigsförbrytaren Adolf Eichmann.

Breivik själv kommer vilja frikännas och hävda att han handlade i nödvärn.

Anders Breivik är ensam i rättssalen och ensam om sina handlingar – men han delar världsbild med många. Han tror på en islamisering. På att utvalda politiker, journalister och forskare i den politiskt korrekta överheten håller på att sälja ut den västerländska civilisationen. Och på att allt av värde äts upp av mångkulturen.

Breivik verkar dock tycka att många av hans meningsfränder – bland bloggare, författare, kolumnister och politiker – i hög grad saknar modet att ta konsekvenserna av sina slutsatser.

Och det är så han tycks förstå sina egna handlingar.

Breivik gjorde vad han gjorde inte för att han likt en psykopat inte kunde förstå sina handlingars bottenlösa avskyvärdhet. Han gjorde vad han gjorde just för att han begrep precis hur ondskefulla de var.

Och vilken chockeffekt de skulle få.

När Breivik öppnade eld mot barnen på ön var det en massaker på politiska fiender. En politisk massavrättning. Men också en symbolisk slakt av de yngsta medlemmarna i den grupp som han avskydde mest av alla. Muslimerna är ett symptom. Hans manifest börjar med hatet mot ”mitten-vänstern”. Det ”politiskt korrekta etablissemanget”. Först måste förrädarna i de egna leden dö. ”Vi kommer fokusera på muslimerna efter att vi har tagit politisk och militär kontroll.”

Åtta månader efter den 22 juli har vi fortfarande svårt att ta till oss de politiska aspekterna av dåden. Och det beror inte bara på att vi har vant oss vid att definiera terrorism som ”våld-utfört-av-muslimer-som-västvärlden-ogillar”.

Nej, vi känner oss på något sätt ertappade.

Europas offentliga rum har de senaste åren börjat tolerera en typ av paranoida fantasier om muslimer och ”islamisering” som vi i århundraden främst brukade reservera för judar och ”judifiering”. De har konstiga kläder, de äter säregen mat, de umgås bara med varandra och smider onda planer mot resten av samhället. Allt dikterat av deras egendomliga religion.

Gränserna förskjuts och vi märker det inte ens – eftersom vi är dem.

Efter den 11 september 2001 besökte George W Bush ett muslimskt center för att visa sin respekt och för att vara tydlig med att islam var en fredsreligion och inget annat. En liknande uppvisning är nästan fullständigt otänkbar från någon av dagens republikanska presidentkandidater.

Det hade varit politiskt självmord.

Herman Cain kan i dag säga att han aldrig skulle släppa in en muslim i amerikanska regeringen. Sverigedemokraterna kan producera valfilm med en armé av burkor som välter den svenska välfärden och i Schweiz kan man sända kampanjfilm där minareter växer upp ur jorden som missiler.

Författaren Bat Ye’ors bok ”Eurabia: the euro-arab axis”, en av Breiviks stora inspirationskällor, har av den israeliske fredsaktivisten Adam Keller liknats vid Edouard Drumonts ”La France juive” från 1886. Den antisemitiska hetsskrift som blev ideologisk underbyggnad för deportationen av Frankrikes judar ett halvt sekel senare.

Framåt natten den 22 juli började bilderna på flytande döda barn i vattnet runt Utøya komma in. Ondskan får oss alltid att ställa samma fråga. Hur kunde han göra det han gjorde? Och svaret gällande Anders Behring Breivik är det mest skrämmande av dem alla:

För att han var politiskt övertygad om att det var rätt sak att göra.

avKatrine Marçal

ARTIKELN HANDLAR OM