ÅSIKT

Jag ville också tacka USA 4 juli

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

I går firade USA nationaldag. Independence day, till minne av en frihetskamp mot en supermakt.

Det är allvarliga historiska saker. Hade jag varit där hade jag också bränt av en fyrverkeripjäs, när det svalnat framåt kvällen i de gamla indianbergen norr om New York där jag brukade bo.

Jag är skyldig USA så mycket som journalist att det känns dystert att så ofta behöva syssla med det samhällets mörka sidor.

På nationaldagen tog jag ner en favorit från min USA-hylla. Redan titeln är hård: ”The End of the american era”.

Nej, det är inte Michael Moore som svängt ihop något om att USA-eran är över. Ej heller är det en gammal-europeisk Bush-kritiker.

Författaren som jag ville tillbringa nationaldagen med heter Andrew Hacker och är respekterad professor i statsvetenskap. Jag hade honom som lärare och chef på Cornell-universitetet, då verkade han mer brittisk än amerikansk men svår att placera politiskt: alltid självständig New York-skeptiker.

Boken om att USA-eran gick mot slutet, efter höjdpunkten vid världskriget, skrev han på 1970-talet, präglat av det alltmer impopulära kriget i Vietnam:

”Vi kan placera ut en miljon soldater i Asien och nästan lika många på fyra andra kontinenter. Vi skickar traktorer till Colombia, vaccin till Kambodja och torrmjölk till Kongo. Vi har invaderat Libanon, ockuperat Dominikanska republiken och försökt störta regimen på Kuba.”

Snart – skrev min amerikanske lärare, långt före Irak-kriget – blir det ohållbart för amerikanerna att fortsätta som världspolis.

Nu, lagom till nationaldagen, har Hacker en av sina återkommande långa artiklar i New York Review of Books. Där tar han särskilt upp vad amerikanerna kallar sina ”working poor” – folk som har jobb men löner på knappt existensminimum. Hacker, alltid på hugget när det gäller senaste statistiken, skriver att av de hundra miljonerna amerikanska män och kvinnor som har heltidsjobb har bortåt tjugo procent så lite betalt.

Min gamle professor har säkert påverkat mig när jag varit över som journalist på amerikanska presidentval. Jag letar fram en sorts intervju jag gjorde med en lågt betald amerikan förra gången en Bush ställde upp till omval, 1992.

Jim, som var 59 år och svart, brukade stå med sin skoputslåda utanför Lulus Café i Washington DC, några kvarter från Vita huset. Eller också satt han på en fällstol och hörde musik från en transistorradio. Jag såg honom aldrig läsa sitt exemplar av Washington Post, USA:s bästa dagstidning. Den lånade han till sina business-klädda kunder medan han putsade deras skor. Så kunde de läsa ledare efter ledare om en president Bush som inte borde omväljas.

Vad tycker du själv? frågade jag skoputsaren en dag. Och då lyfte han sitt svarta ansikte från mina svarta skor och så strömmade det genom hans glesa tänder:

”Jag ska säga vad jag tycker. Fast vem bryr sig om det. Alltid trevligt att prata med en kund. Till oss på gatan har politikerna inga pengar. Och vi har inga pengar att satsa på politikerna så oss räknar dom inte med. Vi är inga fat cats som betalar miljoner till presidentkampanjerna. No sir, det spelar ingen roll vem som vinner. Förr kanske. Kennedy, men honom sköt dom på direkten. Och vår Martin Luther King. Dom rika blir rikare och dom fattiga fattigare. Ger mig fan på att det är så hos er i Sweden också. Nu är skorna som nya, sir. Tre dollar. Det var trevligt att talas vid, have a nice day.”

Dieter Strand

ARTIKELN HANDLAR OM